Ödesfrågan – hur ska journalistiken finansieras?

I går tisdag var det exakt 15 år sedan Aftonbladet.se grundades (den 24 augusti 1994). Grattis på födelsedagen!

En av den här höstens stora debatter i mediebranschen handlar (redan) om möjligheten att ta betalt för redaktionellt innehåll på webben, att låsa innehåll för icke-betalande besökare. Ett annat sätt att uttrycka frågan är att diskutera hur kvalificerad och viktig journalistik på nätet ska finansieras. Var ska pengarna komma ifrån?

Veckans Affärers Mikael Zackrisson skriver långt, klokt och initierat om detta på sin blogg på va.se (22 juli). Ändå måste jag delvis argumentera mot honom.

Först: Det finns (minst) två huvudperspektiv på detta:

1) Det övergripande, samhällets behov av att myndigheter, företag, makten i olika former granskas. Att grävanden pågår och avslöjanden görs. Att det finns kraft att ställa till svars. Att verkligheter skildras även om de ligger långt bort och att detta innebär stora kostnader. Att det finns tid och kompetens att sammanställa, paketera och analysera.

2) De etablerade/traditionella medieföretagens perspektiv: Hur ska de utveckla arbetssätt och affärsmodeller för att kunna fortsätta att utföra sitt samhällsuppdrag? Nu när gamla affärsmodeller delvis rämnar, hur ser de nya intäktsströmmar ut som ska garantera ett professionellt granskande och analyserande arbete?

Om det angelägna grävande, analyserande och granskande sker av oavlönade bloggare, genom insamlingar eller av traditionellt avlönade journalister har ut ett övergripande perspektiv ingen betydelse. Det viktiga är att det görs.

Men det enskilda medieföretaget kan ju knappast kritiseras för att det försöker vara med på banan. Snarare tvärtom. Och hur många argument det än finns mot låst innehåll (för det finns det) så är det ändå något som inte på allvar testats utifrån det förutsättningar som finna (tekniskt, marknadsmässigt, opinionsmässigt) 2009 eller 2010.

Mikael Zackrisson har inget tydligt svar på hur det kvalificerade journalistiska arbetet ska räddas. Inte jag heller.

Men jag kan ligga sömnlös över vilka konsekvenserna skulle kunna bli om gammelmedierna inte lyckats i de här ambitionerna: rapportera, undersöka, granska, gräva, analysera, sammanställa, berätta, skapa sammanhang och förståelse, att bidra till att skapa den sorts öppna samhälle vi vill ha.

Den alternativa medievärlden då, kan inte den klara det här? Jo delvis, men bara delvis. De gamla medierna i kombination med de nya krafterna är – tror jag – det som kan skapa den riktig spännande och viktiga journalistiska utvecklingen.

Jag har arbetat med webbpublicering i 15 år. Jag och mina kolleger på Aftonbladet anade då – 1994 – bara delvis webbens enorma möjlighet för informationsspridning, kommunikation, som journalistiskt verktyg. Kraften i den nya tekniken kom att påverka hela samhället på ett sätt som var omöjligt att förstå då för 15 år sedan: Vi tänkte mest på medierna och såg fantastiska möjligheter för till exempel en dagstidning att arbeta både i realtid och multimedialt.

Det där med pengarna in skulle säkert ordna sig när nätet blev riktigt etablera

Men det gjorde det inte. Andra aktörer (läs Google mfl) var smartare än vi och snodde tog  delar av marknaden. Dagstidningsbranschen har de här 15 åren varit anmärkningsvärt dålig på att förstå och utnyttja de nya möjligheterna.

En annan utveckling som var svårt att fullt ut förutse var nätets enorma sociala kraft, att mötas, dela, kommunicera och bygga upp helt nya sätt för människor att mötas.

Just där tycker jag ett av de stora problem med låst innehåll ligger: Det strider i grunden mot mycket av det som bygger nätets styrka. Låsta delar riskerar att allvarligt skada den mänskliga kommunikation, att sprida, dela, lära, bygga kunskap och insikt med hjälp av nätet. Vill inte röra…

Men ställt mot det alternativa scenariot att vi i de traditionella medierna inte längre han ekonomiska resurser att bedriva kvalificerad journalistik. Visst, den alternativa mer idealistiska medievärlden skulle klara en del av uppdraget. Public service en del. Andra nya aktörer en del.

Men allt? Nej, det är naivt att tro.

Tänk så här: De traditionella mediernas utgångspunkt för en annan affärsmodell är inte att stänga ute, utgångspunkten är att skapa värde. Att bygga produkter kring innehåll och varumärken som läsarna/kunder upplever som nytta, som underlättar och som skapar en äkta betalningsvilja.

Mikael Zackrisson skriver på va.se: ”Folk köper tid, paketering, överskådlighet, exklusivitet, kändisskap, personliga relationer, och så vidare.”

Ja. Exakt.

Hur ser de digitala paket ut som är smarta, användarvänliga och som paketerar information med snabbhet och tillhörighet kring ett varumärke? Det skulle vi kunna testa i verkligheten.

Ja, det är möjligt att jag är offer för ett önsketänkande.

Nej, det vore helt fel att inte försöka.

Ja, kanske är tajmingen rätt nu, 15 år senare.

******

PS1. Ja, jag arbetar som konsult åt några medieföretag som jag hjälper att hantera den här viktiga frågan. Men den mer övergripande delen av mitt resonemang bygger på omsorgen om det viktiga publicistiska uppdrag som fram till nu huvudsakligen finansierats inom de traditionella medieföretagen. DS.

PS2. P1:s Medierna gjorde den 6 juni ett helt program om detta. Det går fortfarande att lyssna på via sr.se/medierna. Dock verkar det inte finnas kvar som streamat men det går att ladda ner som podradio. Jag medverkar tillsamman med  bla Lars Johansson (Helsingborgs Dagblad), Joakim Jardenberg, Ingela Wadbring och Stefan Melesko (medieforskare), Bosse Svensson (Mktmedia) och Mats Bergstrand (fd DN Debatt). DS

6 thoughts on “Ödesfrågan – hur ska journalistiken finansieras?”

  1. Jag som jobbat i mediehusen till och från sedan 1990 ungefär har ju märkt skräcken för nätet. Istället för att dra nytta av nätet och bygga en realtion med sina läsare har det varit antingen envägskommunikation (små kommentarer räknas inte) eller så har det varit 100% vattentäta skott.

    För att dra en parallel. När Lunarstorm stod som högst vet jag att en bekant sa till sina chefer att de skulle köpa sidan. Istället ett par år senare köpte de en döende portal.

    Facebook, twitter eller MySpace borde ha kommit ur mediehusens växthus. Ömt framodlade med en väl fungerande affärsmodell. Fast nej, Inget av de stora mediehusen har förstått att de måste tänka utanför deras pappersbärande kanal. Korkade har de blivit blåsta av nätets utveckling.

    Google har i mångt och mycket mutat in reklam på webben. Fast de gör inga enorma vinster ännu. Mycket för de återinvesterar i sina projekt. En del floppar, en del lever vidare. Den affärsmodellen skulle mediehusen ha, men saknar helt.

    En del evangelister har gett sig ut och försökt få mediehusen se kopplingen webb och traditionell media. Dock har det inte varit framgångsrikt, för gubbarna i toppen har för lite webb i fingrarna.

    Det finns inte formatmall A för hur man tjänar pengar på nätet. Det är upp till varje mediehus och finna rätt mix mellan gammelmedia och de nya kanalerna.

    Reply
  2. Det är onekligen pinsamt att snart sagt alla stora innovationer i nya medier skett utanför tidningshusen. Det viktigaste är en attitydförändring hos både ägare, utgivare och anställda, det går inte att bygga framtiden på ett bevarande av det som en gång var. Trögheten och oviljan har varit enorm.

    Reply
  3. “Men jag kan ligga sömnlös över vilka konsekvenserna skulle kunna bli om gammelmedierna inte lyckats i de här ambitionerna: rapportera, undersöka, granska, gräva, analysera, sammanställa, berätta, skapa sammanhang och förståelse, att bidra till att skapa den sorts öppna samhälle vi vill ha.”

    Har inte kvällspressen redan glidit iväg från detta uppdrag? Det är svårt att bibehålla sin trovärdighet som samhällsgranskare samtidigt som man har störst fokus på att tävla med Hänt Extra och Svensk Damtidning om de stora “nyheterna”. Framför allt med publiceringar av så många uppenbart felaktiga uppgifter de senaste åren av de tidningar som ska ha störst redaktionella resurser i hela Sverige.

    Men nu var det ju inte främst det som detta handlade om. Eller kanske är det just det.

    Ska man ta betalt för något på nätet så är det gallring och kvalitetsgranskning. Då kanske man måste bort från nyhetshetsen om att hela tiden vara först. Kanske lägga mer fokus på att vara rätt. Jag behöver inte veta allt i samma sekund som det händer, däremot behöver jag veta att det verkligen har hänt och att det hänt precis så som min tidning rapporterar.

    Reply
  4. Tänk om man kunde hitta en affärsmodell som inte byggde på antal reklamvisningar eller antal lösnummer man sålde. Tänk vad det skulle innebära för kvalitet och förtroende som samhällsgranskare. Jag tror absolut att dom är tätt sammankopplade!

    Reply
  5. Bra tankar, jag tror inte jag egentligen tycker så annorlunda än du. Mitt inlägg handlade framför allt om omöjligheten att ta betalt för NYHETER på nätet, och då i stora breda medier, nischade nyhetsbrev för smala branscher kan funka.

    Visst måste vi prova en mängd olika nya modeller. Jag tror precis som du att det är fel att tänka instängning, jag tror snarare man ska tänka på nya tjänster, nytt material, bättre material, och erbjuda det som tilläggstjänster som kräver i vissa fall registrering, i andra fall även en liten slant. Jag tror också tydlighet i erbjudandet är viktig, läsarna måste få veta exakt vad de betalar för.

    Några förslag på vad som faktiskt måste göras listade jag i våras, http://www.va.se/asikter/bloggar/natet/2009/05/

    Reply
  6. Lite sen reflektion men jag kan ändå inte låta bli att fascineras av hur tidningarna agerar och resonerar i denna fråga. Det saknas insikt på två viktiga områden:
    – Att man själv satt sig där man hamnat genom sin brist på engagemang, satsning och förståelse för affärsmodeller på nätet
    – Att en önskan om att någonting borde fungera på ett visst sätt (som det inte gör) är en dålig grund att fatta strategiska beslut på.

    Mer här: http://najwal.se/2009/08/31/tidningarna-har-bun

    Reply

Leave a Reply to Robert Rosén, Utkik MEdiaCancel reply