Vad är en upplevelse värd?

Upplevelser. Vi har alla haft dem, eller hur? Saker som förändrade våra liv, formade oss som människor; de kan ha inspirerat oss, eller fått oss att undvika något för all framtid.

Konsertbesök

Om jag ser på mig själv: Jag älskar musik och att gå konserter. Det finns något magiskt i att se folk man beundrar på riktigt genomföra just det man beundrar dem för, och att samtidigt dela denna passion, glädje och känslomässiga topp med andra likasinnade – personer man kanske inte har en enda sak gemensamt med annars.

Men, något jag har märkt den senare tiden då jag går på konserter är folks vilja, nej, säg bestämdhet att dokumentera så mycket som möjligt av konserten. De har med sig mobiltelefoner och tar kort och filmar nästan konstant under de olika framträdanden som äger rum, och publikhavet är fyllt av små skärmar som lyser.

Dokumentera, dokumentera, dokumentera

Och det är just det som symboliserar det jag funderat mycket på: en upplevelse värderas inte lika mycket nuförtiden i hur man känner när man är där, utan istället på ens minnesbilder alternativt dokumentation av vad som hände; de mer konkreta bevisen man har för att det faktiskt ägt rum överhuvudtaget är oslagbara. Folk kan fråga en om det var mycket folk, hur artisterna såg ut m m, men alla svar är relativa – en bild däremot på samma sak ger den som frågar chansen att lägga in sin egen bedömning, att se “sanningen”, om vi så vill.

Personligt fokus

Jag såg en amerikansk komiker på TV nyligen, och han gjorde en intressant betraktelse av en del i hans liv. Hans påstående var:

Jag har inte ens sex för njutning längre. Jag gör det bara för att få bra minnesbilder att runka till…

Det viktiga för honom är hur han minns det som hände, inte vad som egentligen föregick. Och titta bara på trenden för folk att dokumentera deras vanliga liv, såväl som deras sexuella företaganden, och även att dela ut dessa på Internet: det enda som egentligen spelar roll är hur bra man kan föreställa sig att det var.

Hur minns vi saker?

Trenden går emot att det som är i huvudet, ens minne av det som skedde, milsvida slår den verkliga upplevelsen. Ta kvinnor som föder barn: det verkar vara en, minst sagt, smärtsam företeelse där de både fysiskt och verbalt uttrycker att de aldrig vill gå igenom något liknande igen. Men prata med dem en tid senare, och även fast de vagt minns något om obehag, så har de flesta väldigt starka positiva minnen och föder gärna fler barn. Jag tror det är ett exempel på att kroppen, via hormoner, assisterar oss att skapa en positiv minnesbild av jobbiga saker vi genomgått.

Ta när vi bestigit ett berg, sprungit en mil första gången, gjort bort oss inför en folksamling, sagt något extremt pinsamt: vi trodde vi skulle dö, eller hur? Men över tiden så har våra hjärnor helt lyckats undertrycka, eller i alla fall lindra, de besvärande tankar och känslor vi haft och ersatt/kompletterat dem med konstruktiva och i en del fall odelat positiva minnen. Tiden läker alla sår.

Hjälpa minnet på traven

Som vi alla vet så är minnet hyfsat opålitligt. Har ni någonsin sett något som ni hade för er var er favoritleksak som liten, men det visade sig att det var ert syskons? Eller helt klart kommit ihåg hur ni träffade en kändis eller klarade av något vi drömt om, bara för att senare inse att det bara var ett fabricerat minne, för visst hade det varit fantastiskt om det hade hänt på riktigt?

Eftersom vi då inte helt kan lita på våra minnen så växer ett starkare och starkare behov fram att dokumentera allting. Bara för att vara säker, komplettera våra minnen eller helt enkelt övertyga omgivningen att det faktiskt hände och man inte bara är en mytoman. Och med dagens tekniska möjligheter har det blivit enklare än det någonsin varit förut.

Affärer?

Jag själv är mer intresserad av upplevelser och känslor än pengar, men med ovanstående i åtanke, betänk de affärsmöjligheter som ges. De sociala medierna, viral marknadsföring och den yttersta möjligheten att skapa upplevelser och dokumentationsmöjligheter för människor.

Tillbaka till konserter: kameror är förbjudna att ta med in på de flesta arenor. Varför då?! Det är ju en unik möjlighet att få folk att känna att de deltar, att få skapa just sina egna minnen av det som skedde, och för dem att snabbt, gärna i realtid, sprida detta till andra människor.
Istället för mobiltelefoner, låt folk ta med kameror, videokameror och bandspelare in på konserter. Det är ingen risk att de, kvalitetsmässigt i alla fall, skulle kunna konkurrera med de officiella fotografer som är där – de yrkesmännen har exklusiv tillgång till placering och utrymme som ingen i publiken har. Och, min uppskattning är att 99,9 % i publiken ändå inte har vare sig ambition, erfarenhet eller utrustning för att på ett professionellt plan hota de professionella fotografer som är på plats.

Vilket sammanhang vi än pratar om, väg in möjligheten att låta folk dokumentera det. Ge dem möjligheten att mentalt vara i kontroll, även om det i det stora hela kanske enbart är en illusion, och låt dem delta på sina egna villkor.

Vad är en upplevelse egentligen värd?

[Detta inlägg är skrivet av Robert Nyman]

8 thoughts on “Vad är en upplevelse värd?”

  1. På temat delande av upplevelser, ett bra citat:

    ”The stories we tell are always more interesting than the life we live”

    Tror det var en TED talk, ska leta upp. Det handlade om sharing, och var fullständigt lysande.

    Reply
  2. Problemet med de VERKLIGT spännande upplevelserna är att ingen grad av dokumentation någonsin kan göra dem rättvisa. Vi har inte ord att uttrycka det, eller medium bra nog för att skildra det så att en annan person än den som deltog i det förstår.

    Således blir det väldigt lätt att de upplevelser som markandsförs i vår värld är de som är kvantifierbara – det är antingen saker, eller dedikerade upplevelser, typ som ett gröna lund, där man kan berätta att man varit på berg-och-dal-banorna och liknande. Men gör inte misstaget att tro att de dokumenterbara upplevelserna är de som är mest värda, snarare tvärtom.

    Att hyra en bil: 1000kr/dag. Soppa: 12kr/litern. Att sitta i en bil med goda vänner och cruisa genom landet – priceless. Att återberätta historien blir närmast patetiskt om man tar upp faktan – städer man besökte, platser man såg. Och känslan är ack så svår att uttrycka. Vilket är varför de med som haft de häftigaste äventyren många gånger får svårt att berätta om dem.

    Vilket för oss till ämnet att varumärken som “Amsterdam”, “Las Vegas”, “roadtrip”, “spelkväll” egentligen är jättemycket starkare än flygbiljetten, hotellet, maten och drycken, osv osv. Men hur marknadsför man “Amsterdam”? Hur tjänar man pengar på det? Hur skapar man förutsättningar för människor att skapa sina egna upplevelser? User-generated experiences helt enkelt. Antagligen på samma sätt som med social media – skapa en mötesplats med rätt folk, ge dem tillgång till verktyg de behöver och GET OUT OF THEIR WAY.

    Nu hippiear jag ur, och har ingen egentlig poäng, ville bara få ur mig några tankegångar kring ämnet.

    En riktigt ball bok/film på ämnet är Peaceful Warrior, rekommenderas starkt!

    Reply
  3. @jardenberg
    Har du länken till det TED talk du menar? Vore mycket kul att se.

    Tack för ett bra inlägg

    Reply
  4. Jag förstår vad du menar, men jag tycker det är väldigt relativt från person till person. Rent tekniskt har vi inget som kan göra dem rättvisa, men i folks huvuden och i deras fantasier kan exempelvis ett kort räcka för dem att frammana tankar som mer än motsvarar vad upplevelsen var. Allt ligger i betraktarens ögon.

    Sedan behöver ju inte dokumentationen innebära värde för just alla andra som inte var med, utan också andra som var där (folk du känner, eller totala främlingar). Ta din fiktiva bilresa med kompisar: du eller någon av dem kommer över tiden glömma exakt vad som hände, men om någon av er får se ett kort eller ett videoklipp från den så väcks alla minnen till liv och ger en otrolig glädje till er.

    Sedan menar jag att dokumentation inte är där för att ersätta upplevelser utan accentuera dem. Upplevelser är fantastiskt – dokumentation likaså! :-)

    Reply

Leave a Reply to Henrik StadlerCancel reply