Eller i ett lite större och krångligare perspektiv – vem äger din identitet när du jobbar i ett medieföretag? Frågan aktualiseras av fajten om ett Twitter-konto som rasar just nu i USA mellan Star Tribune och Pioneer Press (Tack till @hannalar och @morpac för tips och tankar). Det aktuella fallet handlar i korthet om en medarbetare på en tidning som nu går till en annan och vill ta med sig sitt Twitter-konto – @PolAnimal.
Det kan kanske verkar tramsigt, men skrapar man lite på ytan så är det inte svårt att se att det här är ett potentiellt stort problem. Och det är inte på något sätt begränsat till att bara handlar om Twitter. Det är samma sak med fyndigt döpta bloggar eller med traditionella produkter som Sofis Mode och Kattis & Co.
Att skapa identiteter förbi de generiska varumärkena har visat sig vara framgångsrikt för traditionella medier. Och det är ju alldeles självklart, publiken söker en relation. Det är mycket lättare att ha den med Sofi än med Aftonbladet Mode. Men det ställer också till det den dagen Sofi flyttar till Expressen. Jag har inte hela lösningen, men skalar man ner problemet en smula så kanske…
Det handlar om att skilja mellan individer och roller. Till exempel har vi givetvis alltid haft ett antal mailadresser under @jardenberg.se. [email protected], [email protected], [email protected] för att nämna några. Men när du velat maila med mig så bad jag dig skicka mailet till [email protected] och ville du ha tag på Daniel så var det [email protected] som gällde. På samma sätt borde det vara självklart att jag kommunicerar med [email protected] om jag vill diskutera aftonbladets senaste felsteg och med Jan Helins privata mailadress om jag vill få med honom i Mindparks Bloggteam.
Alltså, företagen måste bli bättre på att hantera roller. Om inte annat för det enkla faktum att folk flyttar på sig. Den som aldrig någonsin fått ett automatsvar (eller ännu värre, en otydbar teknisk drapa direkt från mailsystemet. ”User not found”, typ) från ett företag där någon slutat må kasta första stenen… Roller gör det enklare att kommunicera med företaget. De skapar mindre irritation, och mindre klurade när någon slutar (går på semester/blir sjuk/tar tjänstledigt etc) och man måste fundera över vad som ska hända med inkommande mail.
Individerna, å andra sidan, måste bli bättre på att hävda sitt ägande av sin identitet. Hävda sina kontakter, sitt sociala nätverk, sin persona på nätet och sin rätt till sitt eget namn.
I en värld där det privata och det professionella i allt högre utsträckning flyter ihop och blir ett är det viktigt att vi funderar över de här frågorna tidigt. Klura, fundera, berätta hur du gör. Det här borde vara en debatt som angår alla som på något sätt är beroende av sitt eget varumärke. (notera att jag lyckades skriva *nästan* hela inlägget utan att nämna ”personligt varumärke”;)
Jag ser det som en tydlig win-win. Det handlar inte om att man ska kriga om publiken, att en ska vinna på bekostnad av den andre parten. Man hjälper till att bygga upp varandra så länge relationen existerar, men man minimerar risken för friktion den dag relationen upphör. Eller? Och är det inte likadant med Twitter? Det konto som startats med en roll i bakgrunden är företagets, och Jan Helin får ta sitt konto med sig till DN.
Uppdatering: @claes påpekar att det inte är ett nytt problem, och pekar bland annat på storyn med Robert X. Cringley. Och det är klart att det inte är ett nytt problem, inte på något sätt. Däremot är det ett eskalerande problem, att skapa identitets- och varumärkesproblem är inte en lika tung och trög process längre. Bara så.
Intressant att denna diskussion nu kommer upp.
Min inställning är att arbetsgivaren har rättighet till det som produceras under arbetstid. Detta är dock, som du är inne på, inget lätt gränsland att navigera i.
Att låta personer bygga sitt eget varumärke kan vara en win-win men i grunden så är det problematiskt. Detta gäller både funktion och person.
Låt oss ta ett exempel.
En sport reporter har en massa followers på Twitter. Dessa tweets bygger reporterns varumärke men inte direkt arbetsgivarens. Detta trots att reporterna troligtvis baserar sin tweets på information han/hon fått via sin position hos arbetsgivaren.
Min lösning på detta är att man bygger båda varumärkena parallellt. Dvs. allt som reportern publicerar även publiceras via kanaler hos arbetsgivaren.
Sen är det upp till arbetsgivaren om och hur denna information hanteras.
WAYD (http://wayd.no) är en lösning för hantering av just detta. Man kan parallell publicera information via en portal där t.ex. Tweets går ut till både den privata kanalen och till arbetsgivaren.
Du skriver…
“Alltså, företagen måste bli bättre på att hantera roller. Om inte annat för det enkla faktum att folk flyttar på sig.”
Jag tror att folk/individ och företag behöver värna om sin/sitt identitet/varumärke och integritet/trovärdighet.
Det är inte ett antingen eller förhållande; det bör inte vara så i vart fall.
Ska bli intressant att följa diskussionstråden. Hoppas på värdefulla tips, tankar och funderingar.
Jag har väldigt svårt att definiera “arbetstid” och det tror jag gäller väldigt många andra som jobbar i branschen också.
Att parallellpublicera finns det ju många verktyg som fixar, man jag är inte säker på att det är lösningen.
Men det gäller även för enskilda individer att lära sig att skilja på roller. Svårare blir det i mobilen. Ett nummer många roller, hur skall man lösa det för att slippa ha två mobiler?
Individen: mobilnumret, Rollen: kontorsnumret.
Kanske?
Om man publicerar saker som är relaterade eller tangerar arbetet så är det “arbetstid”.
Är man osäker så bör man ha olika konto, ett privat och ett arbetsrelaterat.
Angånde att parallellpublicera så existerar där många lösningar. En av många skillnader är t.ex. att WAYD skickar ut ditt meddelande dels som din egen användaren och dels så att det ser ut att komma från företaget via ett konto som användaren egentligen inte har tillgång till. Men det är detaljer och bidrar inte till den viktiga diskussionen.
Din tolkning av “arbetstid” som relaterat till arbetet funkar öht inte alls på mig. Och knappt på någon jag känner. Jag tror det är en otjänst att försöka göra en sådan uppdelning.
Nej, att det inte funkar på dig är självklart. Men jag är övertygad om att inte alla lever eller kommer leva som ett varumärke.
De flesta väljer olika lösningar för olika typer av social närvaro på nätet. Många väljer t.ex. att bara ha privata vänner på Facebook osv. Att ha olika konto är därför inte mer komplicerat än att använda olika tekniska lösningar.
Men Fredrik, nu springer du väl ganska långt från vad den här bloggposten handlade om. Om den enskilde eller företaget inte har något intresse av att den enskilde i en eller annan form ska vara publik – då är det såklart inget problem. Men det är ju inte alls det som det är handlar om.
:-) Uppenbarligen springer jag åt fel håll i förhållande till vad du avsåg med bloggposten. Men det går i linje med min tolkning av den samma.
Får avvakta och se vad andra skriver.
Jag tycker att arbetsgivare förtjänar om hans anställdar bloggar, twittrar osv och finns enkel ekonomisk förklaring för det. Företagets värde är några delar. Lokal, reputation och mänskling resurser. Om man har t.ex. anställdar som är väl kännd p.g.a hans blogg, så företagägare kan lägga till anställdens känndom.
Den är orsaken varför Aftonbladet betalar bloggar att blogg hos de.
Det här är en klart intressant fråga. När det gäller “Att skapa identiteter förbi de generiska varumärkena har visat sig vara framgångsrikt för traditionella medier”, har du någon bra data, länkar eller annat att kasta fram? Jag tänker då främst på konton kring microdiskussioner, forum och allt vad det kan vara (alltså inte namndrivna modebloggar etc.).
Och en utvecklande fråga. Ser du ditt resonemang som hållbart när det blir applicerat på andra branscher/verksamheter (bortom journalister, skribenter och andra trevliga inriktningar)?
Extremt intressant fråga. Antagligen så pass intressant att man måste hantera den i sociala mediepolicy-arbete framöver ju större Twitter blir.
Ja, jag är lite förvånad över att det inte diskuteras mer.
Intressant fråga som nog inte går att hitta en generisk lösning på. Jag tror att mycket handlar om att ha en öppen diskussion med arbetsgivaren redan från början. Att tillsammans komma fram till vad som ägs av individen resp. företaget.