Rupert Murdochs utspel, om att han minsann tänkte ta betalt för nyheter, satte fart i betaldebatten igen. Ska vi ta betalt eller inte? Vad är folk villiga att betala? Jo, men visst är väl vår produkt bra nog? Fram och tillbaka for debatten, utan att någon var beredd att vika en tum. Men nu verkar den äntligen lugna ner sig.

För mitt i allt detta debatterande så glömmer vi bort det viktigaste. Ni vet det som folk ska betala för? Produkten. Affären. Det folk köper. Vi står kvar och stampar, ivrigt diskuterande vad som är rätt och fel, och blir omkörda av uppstickare som tagit tillfället i akt och börjat jobba. Skicka betalningsdebatten till ekonomi-avdelningen, och lämna den där. Betalning eller ej, det lönar sig alltid att utveckla produkten.

Och nu menar jag inte utveckling i den takt som vi sett de senaste åren: “Titta, vi har en liten nedprioriterad, utgråad ruta längst ner där folk kan tycka till!”, eller “Nu har vi sån där, vahettere… fejsbukk-knapp på våra nyheter”. Nej. Jag menar riktig utveckling. Riktigt experimenterande. Lite jävlar anamma.

Ta en tidningsframsida till exempel. Bara för att det är smidigt att trycka samma framsida på 100.000 papperstidningar betyder det väl för helsike inte att allas webbframsidor måste se likadana ut?! Varför ska jag behöva läsa om nån slags “Schlaatan“, i kortbyxor som sparkar läderboll, när jag inte är det minsta intresserad av fotboll? Varför är det “Fel låt vann” som ni vill visa mig allra mest, när jag inte är det minsta intresserad av melodifestivalen?

Vi ändrar framsidan! Det är på den nivån vi måste tillåta oss att agera. Våga ifrågasätta saker som tidigare varit hugget i sten. “Inte kan väl vanligt folk få prioritera sina nyheter? Det krävs minst(!) fyra år på Journalisthögskolan för det!”. Ställ frågan: Vad kan vi absolut inte ändra på? In och experimentera med just det.

För nu är det bråttom. Riktigt bråttom.