Kiva vs. Mafia Wars

För en tid sedan satt jag och letade efter möjliga låntagare på Kiva. Jag har varit nyfiken på mikrolån under en längre tid men har inte kunnat bestämma mig för vilken tjänst jag skulle använda. Under en och samma vecka fick jag tips om Kiva från två vänner (tack @oej och @jocke ) vilket fick mig att ta tag i frågan igen.

Hur som helst, jag satt och letade bland möjliga låntagare när hustrun kom in i rummet. Hon slänger en blick på skärmen och säger: “Har du börjat med Mafia Wars igen eller är det något nytt spel?” Först blev jag (ungefär som katten Findus) förnärmad men sedan såg jag likheterna.

Både Kivas och olika (sociala) spelsiter kännetecknas av en högt uppdriven interaktivitet. Webbarna är fulla med bilder, funktioner, verktyg etc. som gör att man kan samla in, sammanställa, bearbeta och presenteras information på olika sätt och ledder. De kännetecknas båda av de fem kriterier som definierar s.k. funware:

• points (på Kiva ser du bl.a. hur många lån du gjort och hur många inbjudningar du skickat ut)
• leaderboards (på Kiva kan du jämföra dig med andra långivare och med genomsnittet)
• badges (på Kiva kan du ingå i olika “team”)
• challenges (på Kiva återkommer olika typer av utmaningar där det gäller att låna en viss mängd till ett visst ändamål)
• levels (just denna funktion saknas på Kiva)

Med andra ord är det inte fel att säga att jag som användare får ungefär samma upplevelse när jag lånar ut 25 (verkliga) dollar till en entreprenör i Kenya som när jag rånar en juvelerarbutik på 25.000 (virtuella) dollar i Mafia Wars.

Vad ska man säga om detta? Ser vi inte här bara en virtuell version av det som i biologiska sammanhang brukar kallas homoplasi, dvs. uppkomsten av likheter mellan två fenomen som ej beror på en gemensam “förfader” utan på en parallell evolution? Så kan det säkert vara, både Kiva och Zynga (som gör Mafia Wars) vill ju locka och behålla sin publik.

Är detta ett problem? Ja, jag skulle i alla fall vilja framhålla att vi bör fundera kring vad det kan betyda när vår interaktion med en verklig människa blir snarlik den med en uppdiktad figur. Det handlar inte heller bara om en upplevd interaktion. Snabbare datorer, allt mer högupplösta bilder, allt bättre stöd för simulering etc. gör att de av oss skapade verkligheterna blir alltmer lika den “naturliga” verkligheten.

På samma sätt gör vårt sätt att kommunicera och interagera via nätet (vi ringer en kompis i andra ändan av staden i stället för att prata med personen bredvid oss på tåget) att den “naturliga” verkligheten blir allt mer lik de av oss skapade verkligheterna!

Effekten blir att gränserna mellan dessa olika verkligheter blir alltmer otydliga. Det kommer alltså att bli viktigare för oss att kunna röra oss i flera, kanske parallella, verkligheter, såväl “naturliga” som konstruerade. Det gäller då att känna till de regler som gäller i de olika verkligheterna och att kunna veta i vilka verkligheter man befinner sig. Vi måste förstå att för figuren på bilden på Kivas webb gäller andra villkor än för figuren i Mafia Wars; den ena kan svälta och längta och älska, den andra kan det inte.

Förekomsten av parallella verkligheter kommer att ställa högre krav på oss som individer, på vår förståelse, på vår vilja till empati. Det visar sig igen att framtiden kommer att ställa högre krav på oss …

Tagna på sängen? Ovant och nytt? Kanske, men ändå inte. Redan Dag Vag frågade ju “Vad är dröm och vad är verklighet?” och Lewis Carroll konstaterade i Through the Looking-Glass “Life, what is it but a dream?”.

/Johan Groth

PS Mina tankar och funderingar kring webben, böcker och filmer hittar du på www.gogab.se