Mindpark #022: När dongel blev ett vardagsord

Det var bara business as usual hos oss.

Att lansera mobilt bredband via 3G var aldrig någon grej. Vi hade hela tiden sett det som en självklar grej att det var så 3G-nätet skulle användas och när vi fick tillgång till HSPA drog vi igång.

Alla andra tyckte att det var något oerhört och påstod att vi var minst två år för tidigt ute, att nätet inte skulle hålla, att det var WiFi eller WiMax som var framtiden och inte 3G och en massa andra saker där det gemensamma omdömet nog var att vi inte begrep vad vi höll på med. Internt hade vi aldrig några sådana diskussioner. Vi gissade kanske fel när vi trodde att fler skulle vilja använda PC-kort i stället för USB-modem och vi trodde att fler skulle vara villiga att använda mobilen som modem och om vi ska vara helt ärliga så var vi nog lite nervösa för om det skulle fungera lika bra som våra nätmänniskor lovade att det skulle göra.

Så vi hade prissatt tjänsten därefter, 499 kronor i månaden.

Vi lanserade en svinkall novemberdag i ett tält på Norrmalmstorg. Carl-Henric Swanberg var där ihop med Peder Ramel och vår dåvarande israeliska koncernchef och det drogs i en stor spak och tre datorer laddade ner samma film, med Turbo3G, vanlig 3G och GSM. Jag tror att GSM-filen inte kommit fram helt och hållet än. Vi var trea i världen att lansera. Vi hade kunnat vara tvåa, men vi valde att vänta så att vi kunde gå direkt på den nya, högre hastigheten 3,6 mbps. Teknikjournalisterna som gillade WiMax var så där grinigt skeptiska som de alltid brukar vara när det händer något som inte är i linje med vad de önskar och det var ganska långt från dagens situation där typ 350 operatörer världen över erbjuder mobilt data via 3G.

Den stora grejen för oss var inte lanseringen. Den var i stället beslutet att sänka priset till 199 kronor i månaden och börja konkurrera med fast bredband via ADSL-teknik. Det beslutet är helt Peders och det var han ensam som såg möjligheten att 3G kunde bli en ersättare till ADSL, inte bara ett komplement. Men vi såg att grejerna höll, att vi fick de farter i nätet som vår nätavdelning lovat och vi såg att USB-tekniken fungerade för konsumenterna. ADSLs problem var trängsel i telestationerna och räckvidd. En massa människor kunde helt enkelt inte få ADSL, andra fick vänta länge på installation. Och vi hade en teknik som kunde matcha ADSL på båda pris och prestanda och där kunden dessutom kunde komma igång på ett par minuter. Peder hade varit VD på Bredbandsbolaget innan han kom till oss, han kunde den här branschen utan och innan och han vände alla inklusive finance-killarna så i februari 2007 sänkte vi priset till 199 kronor i månaden och resten är – som det så tjusigt brukar heta – historia.

Det var nu de andra verkligen tyckte att vi rökt något. Skandinaviens mest kände telekomanalytiker gick ut och kallade oss för lögnare när vi sa att USB-modemet var vår mest sålda produkt den månaden men det är det givetvis ingen som minns nu två år och två miljoner sålda USB-modem senare. Fram mot sommaren började de andra haka på. Hösten 2007 hade till och med Telia vaknat och sedan dess har mobilt bredband varit den viktigaste tillväxtmotorn inom mobilbranschen. Kanske den enda. Det var en revolution för mobilindustrin och för mobilt datoranvändande.

För oss var det dock aldrig något annat än ytterligare en dag på jobbet.

// Erik Hörnfeldt, ögonvittne till revolutioner

Redaktörens anmärkning. Rubriken är min personliga ståndpunkt i frågan om det heter ”puck”, ”dong”, ”tvål” eller något annat (min fru säger bara: ”var har jag nu lagt 3G igen”). /Jocke