Diskussionen om identitet, integritet och rätten till sitt privatliv är konstant. Kända och offentliga profiler får stå ut med att vara i spotlighten – det är ändå en del av priset som man får betala när man skapar ett personligt varumärke, när varumärke och person blir en och samma. Genom sociala medieutvecklingen så accelererar det här problemet: sociala medier är mer personliga och det är också en publiceringsplattform för alla. Artisterna kan vara mer personliga, bygga sitt personliga varumärke starkare men samtidigt innebär det en kraftigt ökad uppmärksamhet och jakt på köttiga avslöjanden.

Användargenererat material är både till artisters fördel och till deras nackdel. Nackdelar har väl hittills mest handlat om diskussionen om fildelning, upphovsrätt på YouTube och liknande, liksom att vissa kända artister blivit förföljda, hånade och hotade via exempelvis Twitter. Fördelarna har, fr a för mer okända artister varit att de kunnat skapa en plattform utanför de ordinära kanalerna – genom eget arbete, sociala medieplattformar och enklare, billigare teknik. För de etablerade handlar det om en ytterligare kanal för att kunna skapa möten med sina fans utan att för den skull behöva göra det en tiil en. Kända personer är bland de första som faktiskt anställd sociala medie-redaktörer för att ta hand om sina Facebookkonton, Twitterkonversationer och bloggar.

Jag ramlar över ett exempel som onekligen är intressant utifrån hur fansen tar saken i egna händer och på samma sätt som förut skedde i flickrummen, mellan kompisar och i skolkorridoren så skapas nu filmer, twitterkonton och grupper för kända personer – mot deras flick- eller pojkvänner. Filmer och bloggar som rycker ut till försvar för idolen.

Ett exempel: Joe Jonas i Jonas Brothers, Disneys pojkband från Camp Rock, har uppenbarligen gjort slut med sin flickvän Camilla Belle. De flesta skvallerbloggarna har beskrivit ryktena. Det som adderas är exempelvis den här filmen. Som också har ett antal Twitterkonton som pumpar ut länken – exempelvis den här fejkade fans-sidan:

Camilla Belle (CamillaFans) on Twitter

Det här är unga personer. De förstår att använda sina plattformar, de kanske inte ens är intresserade av att själva använda Twitter men vet att det är en del av ekosystemet. Alltså ser man till att använda de plattformar som finns. Kolla in hur diskussionen pågår i olika nivåer på YouTube: videosvar, kommentarer, inlänkar.

Självklart är det så att där kändisarna finns, dit kommer också fansen. Men det är inte en alltigenom självklarhet. Vad som är hönan och ägget – det vet vi inte när det gäller digitala infödda. Egentligen.

Det är inte först och främst skvallermedia i mainstreamtappning som driver utvecklingen utan lika mycket så handlar det om fans och motståndare som skapar kännedom om vad som ryktas, vad som kanske hänt och deras ingång är en helt annan: det är dikotomi och den imaginära journalistiska objektiviteten (som skvallerjournalister gärna försöker framhålla) eller den beräknande populistiska moralismen är inte längre intressant. Skvallret sker i de kretsar där det är intressant. Skvaller är till sin natur viralt. Det går inte att låsa in och förlänga en nyhets distribuerade exklusivitet – den får fötter: det är själva idén.

Är det intressant? Självklart. För dem som är intresserade av just den kändisen, just den händelsen. Sociala medier är per definition extremt nischade. Det är subjektivmedia, hyperrelevans på individnivå. Skvaller och ryktesspridning handlar om att definiera sig själv: för sig själv och för andra. Genom att ta en ståndpunkt, tycka en sak och engagerat driva frågan även om det handlar om en popstjärnas kärleksliv.

Hur ska mer traditionell skvallerjournalistik hantera det här? Rykten färdas fort och genom att användarna själva skapar sina nätverk så kommer vi se att fler och fler “avslöjanden” kommer att vara från amatörer direkt ut till publiken snarare än i kvällspress och skvallertabloider. För traditionella medier kommer det till en punkt att antingen ändra sig eller gå under. Jag tror att den mer lättviktiga journalistiken måste inse att interaktion och integrering med alla andra måste till. Att varje avslöjande – hur exklusivt det än är möjligen har ett eget PR-värde en kort stund men sedan rör sig historien av sig själv i andra publikationer. Gratis och ökar sitt värde genom att koncentrera och emanera en bättre story än originalet.

Så två frågor:

  1. Hur kommer skvallerjournalistik och fanzineskriveri se ut om tre år?
  2. Vad ska traditionell skvallerpress och nöjesjournalistik i kvällspressen göra för att inte blåsas bort av web 2.0-vinden?