Staden som en plattform

Nicklas Lundblad skrev en ledare i SvD om staden vs staten. Jag länkade till den, och uttryckte min förtjusning – och menade att jag i Nicklas text såg tydligt beskrivet ännu ett underliggande skäl till att jag väljer att satsa på Helsingborgs stad. Även om det inte är en tävling tror jag mycket på staden som organisatorisk, eller rent av organisk, enhet.

Innan jag går in på min syn på saken tycker jag vi ska komma ihåg att Nicklas är en sansad och mycket lärd människa. Jag tror inte jag mött någon som är mer beläst och mer resonerande än Nicklas. Han är också en stor humanist och liberal, så långt från främlingsfientliga strömningar som det går att komma. Det betyder inte alls att jag alltid håller med honom, men det betyder att han – liksom de flesta andra debattörer – förtjänar respekt och ett par djupa andetag innan man börjar lägga ord i hans mun. Det var lite mycket av den saken. Nåväl.

Debatten runt hans artikel och min kommentar blev, framför allt från en person, hätsk. Jag väljer därför att förklara hur jag ser på saken, och hur jag ser på staden som den bästa plattformen.

Så låt mig börja där. Staden som en plattform. För mig är inte staden en entitet i sin egen kraft, utan den är en frivillig sammanslutning av människor. Staden är en möjliggörare (enabler på engelska) som låter människorna i den göra mer och bättre än de förmått göra på egen hand. Men det betyder inte att staden är isolerad.

Istället kan vi göra en liknelse med några av de bokstavliga betydelserna av plattform. Tänk på helikopterplattform eller tågplattform, den plats från vilken man ankommer eller avreser. Hemmahamnen. Eller som i betydelsen mjukvaruplattform, den förutsättning som behövs för att man ska kunna driva – och utveckla – nya tillämpningar i datorvärlden.

Staden är för mig en plattform, den förutsättning som skapar en mängd möjligheter. Tex kan staden sörja för människor med olika förutsättningar. Staden kan också vara utmärkt utgångspunkt för att både sprida välstånd och inhämta idéer för egen utveckling. En plats för mångfald, olikhet men samling runt en gemensam idé. Det är så jag ser på staden. Den goda staden, och jag tycker det beskrivs bra i Helsingborgs vision för vad man vill vara 2035. Liksom i det mesta av det arbete som görs dagligen.

Vi behöver en bottenplatta, en plats att utgå från. Utan fast mark under fötterna kan vi inte göra någon nytta alls, varken för oss själva, för den närmsta familjen eller för grannen på andra sidan jorden. Det handlar inte om egoism eller avskärmning, det handlar inte om elitism eller fokus på bara de som vill och kan. Det handlar om en enkel grundläggande förutsättning. Utan fast mark under fötterna kan du inte lyfta något alls, inte dig själv och inte din granne.

Men plattformen kan inte vara av oändlig storlek. Om de som tar stöd av plattformen ska känna sig som en bärande del av den krävs det en viss närhet, till exempel geografiskt och/eller ideologiskt. Ska vi inte bara på ett abstrakt plan stå på plattformen utan istället konkret bygga den måste ett antal förutsättningar falla på plats. Vi måste kunna välja plattform, vi måste kunna känna att vi kan påverka den. Vi måste känna att vi är en relevant del av plattformen.

Fysiskt, såväl som i tanken det är därför jag tror att staden passar bättre än staten. Det handlar om att hitta de optimala förutsättningarna för att kunna göra good shit. Jag kan välja att flytta till Malmö om jag slutar tro på Helsingborg, det är inte lika enkelt att byta land. Jag kan enkelt engagera mig i stadens utveckling, på många olika sätt – det är avsevärt svårare på nationell nivå. Jag är en av 130.000 i Helsingborg, en liten bricka, men ändå 70 gånger större än en av 9,2 miljoner svenskar. Samtidigt känner jag att min stad har alla möjligheter att göra skillnad som en del av en global värld.

Men jag vill inte förespråka nationalstatens död. Vi har ett behov av en övergripande administration också. Precis som jag tror att vi under överskådlig tid har mycket att vinna på regional utveckling. Det är mindre viktigt för mig att slå sönder det som eventuellt är trasigt, jag vill hellre försöka bygga på det som jag tror är framtiden. Därför närmar jag mig Helsingborg, kryper innanför skinnet och tror vi kan göra skillnad. Min stad, våra städer. Våra plattformar. Och så samverkar vi mellan städerna.

Min bestämda uppfattning är att den relation jag har till staden, och den relevans jag känner som en medborgare här, gör att jag också gärna blir en del av världen. Trygga människor är inte ängsliga människor.

Till sist, Några frågor och svar, eftersom min kommande roll tydligen väcker närbesläktade frågor:

  • Nej, jag tycker aldrig staden ska göra något i konkurrens med privat näringsliv. Min stad lyfter istället fram företagsamma människor och hjälper alla dem som vill göra plattformen bättre. Igen, staden är en enabler, en som gör möjligt. Däremot finns det områden där det privata kanske inte vill eller kan, och då är det ok för “min stad” att stötta upp. Precis som vi bekostar och bygger vägar kan vi tex behöva hjälpa till, konkret, med den digitala infrastrukturen. Helsingborgs fria wifi är ett ett bra exempel på en sådan satsning.
  • Nej, jag ser inte det här som en självklar avskärmning från omvärlden, något som ökar ”vi och dem”, eller som klipper av de långsammaste vagnarna från tåget. Det där handlar istället helt och hållet om vilken attityd staden och de som bor i den har. Jag kan bara svara för mig själv, men mitt fokus är att försöka bidra till att göra hela världen till en bättre plats. Då måste min stad vara vidöppen, både för de som vill till den, och för de tstaden vill göra för att bidra på andra håll. Öppenhet och transparens. Och för att vara ännu mer konkret, mitt PERSONLIGA fokus under det kommande valåret är att försöka få ut SD ur riksdagen, och minimera deras inflytande i våra städer. Men det är som sagt på det personliga planet, lyckligtvis kommer mitt arbete i staden inte att innebära några konflikter med hur den demokratiskt valda församlingen är sammansatt.
  • Hur passar digitaliseringen och internet in i den här frågeställningen? Citerar Anders Hektor som skriver det bra i en kommentar på FB: ”Digtialisering bidrar till att rationalisera bort mellanhänder och kanske staten är en ännu en sådan som får det allt svårare att göra sig gällande i relationen mellan centrum och periferi. Förskjutningen från stat mot stad stärks av en förskjutning från stat mot ett mer globalt sammanhang. Konsumtion av varor och kultur blir allt mer global och jag kan inte se att internationella relationer blir mindre betydelsefulla, snarare tvärt om. Kan det i förlängningen innebära att noderna i de internationella relationerna blir mellan städer snarare än mellan stater? Not so sure.” Slutklämmen är viktigt, det är mycket vi inte ska vara säkra på i den här frågan. Men det får inte hindra oss från att tro och försöka göra.
  • I min inledande kommentar skrev jag förtjust: ”Det är i staden det händer”. Det betyder inte att det är i staden det stannar, bara att den är den bästa punkten för att starta det vi försöker åstadkomma.

Frågor och synpunkter, ordet är så klart fritt. Men läs gärna min kommentarspolicy först ;)

Bildcred: cc licensed ( BY NC ND ) flickr photo by Max Corteggiano

1 thought on “Staden som en plattform”

Leave a Reply