Vad händer bortom gilla-knappen?

Om man surfar runt på svenska nyhetssajter är det fullkomligt uppenbart att nu har redaktionerna vaknat vad det gäller Facebook. Nu när varenda medelålders person har ett eget Facebook-konto har de flesta journalister (där majoriteten också är medelålders) förstått att det här är en arena man inte kan bortse ifrån. Gilla- och dela-knapparna finns överallt och numera kan vem som helst dela allt från tunga nyheter till lokala trivialiteter.

Gott så. Aldrig någonsin tidigare har det varit lättare för användare, läsare, lyssnare och tittare att ge snabb respons och skicka vidare både journalistiska storverk och publicistiska fadäser. Det är bra. Det är på tiden.

Och överallt, i varenda radio- och tv-program, i anslutning till en mängd artiklar i tidningarna, pumpas budskapet ut: ”besök vår hemsida”, ”diskutera vidare på vår blogg”, ”chatta med vår reporter”, ”diskutera vidare på Facebook”. Som gammal webbchef blir jag synnerligen belåten – tänk vad vi tjatade och tjatade om hänvisningar i de analoga medierna för tio år sen. Då var det inte lika lätt, vi som arbetade med webb då upplevde ofta att sajten levde sitt eget liv, avklippt från det så kallade huvudmediet. I dag är det inte så, vilket är fint. Och på tiden.

Och helt plötsligt har människors engagemang blivit hårdvaluta. Tummar på Facebook, tweets, gröna knappar på sajten, kommentarer till nyhetsartiklarna. Där det tidigare var tyst försöker vi nu alla överrösta varandra i att få våra användare att reagera. Gilla! Dissa! Säg nåt! Tyck nåt! Gör NÅGONTING!

Flera börjar också kvickna till och förstå att Facebook kan man använda till mer än att bara trycka ut länkar till redan färdiga artiklar. Man kan diskutera saker med läsarna innan man ens har börjat skriva. Man kan kolla av – är det här intressant? Finns det någon vinkel vi har missat? Har du möjligtvis en bild eller video som vi ska visa?

Jag gör själv så gott jag kan för att integrera mitt journalistiska arbetssätt med webben. Vår Facebook-page har vi hela tiden kallat för ”Sveriges största lokala redaktion” för att markera att här är du inte bara en åskådare. Det du säger betyder något för hur vi sen gör vårt tv-program. Vi ställer dina frågor, tar reda på det du vill åt dig. Ibland funkar det jättebra och vårt fanpage blir lite som en redaktion. Ibland känns det segt och som att målet är för högt ställt – folk kanske inte alltid vill vara en del av en redaktion? Dom kanske mest vill leva sina liv, bli underhållna, få vettig info, ägna sig åt det dom tycker är viktigt. Att medierna står och gastar MEN REAGERA DÅ kanske mest uppfattas som tröttsamt.

Det jag försöker säga är att det finns en risk i att vi som jobbar på redaktionerna överskattar det vi gör. Det mesta av det vi producerar tas emot med ett jaha. Varken hiss eller diss. Det behöver inte betyda att det inte har sin plats. Men det är inte värt att reagera på.

Jag menar såklart inte att vi ska sluta bjuda in till delande, reaktioner, återkoppling och engagemang. Hellre för många gilla-knappar än inga alls.

Däremot undrar jag vad som finns bortom gödslandet med knappar för snabb återkoppling. Vad gör vi med återkopplingen? ”Jaha, tusen gillar på Facebook. Vad roligt. Ska vi ta en fika innan vi bestämmer vad tidningen ska handla om i morgon?” Hur tar vi vara på det engagemang som faktiskt visas? Och finns det nåt språk bortom de ensidiga uppmaningarna: ”Gilla oss! Snacka med oss! Rösta! Tävla! Tyck!”? Finns det en retorik som inbjuder till diskussion, engagemang och påverkan utan att för den skull innehålla något som mest påminner om militäriska order?

Jag tror helt enkelt att vår uppfostran i att vara masskommunicerande går igen i vårt sätt att försöka jobba med den sociala webben. Vi är fortfarande blinda i jakten på volym. Vi skriker ut samma budskap till många, istället för att engagera oss i färre men betydligt mer kvalitativa diskussioner.

Och hur belönar vi dom som faktiskt engagerar sig? Dom kanske är värda mer än att bara få vara medlemmar på våra Facebook-sidor. Dom kanske borde få cred i artiklarna, ha med sin byline i tv-reportaget, länkarna till deras bloggar kanske borde hamna överst i ingressen.

Att gödsla med gilla-knappar är bara början. Till riktigt engagemang är det långt kvar. Och frågan är om våra användare har tröttnat på vårt högljudda gastande på vägen.

Kommer att tänka på en viss matador…

15 thoughts on “Vad händer bortom gilla-knappen?”

  1. För ett bra exempel på hur man gör något baserat på sina läsares reaktioner kan du kolla närmare på freitag.de

    Publicerar en papperstidning en gång/vecka. Resten av tiden publicerar de via nätet där även läsare har möjlighet att driva sina egna bloggar och diskutera med varandra. Om det är tillräckligt bra enligt redaktionen och resten av läsarna publiceras det i tryck i tidningen.

    Reply
      • Gilla-knappar kan det definitivt bli för mycket men oftast bara när sidan inte anpassar sig tillräckligt till oss. Antalet speciella nätverk växer och har oftast specifika grupper med ett speciellt syfte till att använda just det nätverket. Vissa sätter ett likamed tecken mellan olika former av SM. De väljer att behandla exempelvis FB och twitter på samma sätt trots att många använder de två nätverken till helt skilda saker.

        Tycker fortfarande det behövs fler knappar, exempelvis som uttryckts i kommentaren ovan finns det en användare som gärna vill engagera sig i denna post via en Flattr knapp. Möt läsarna på deras egna arenor.

        Om man pratar om redaktionernas intresse för knappar tycker jag att det finns en risk att fastna i det gamla tänkandet att tidningen ska prata till läsarna. Diskussionen och reaktionerna som en knapp kan sätta fart på, mellan enbart läsare, är minst lika viktig utan tidningens inblandande.

        Håller dock med dig om att ibland kan man producera saker som man själv tycker är väldigt viktiga men bara bemöts av ett “jaha” istället för en “hiss eller diss”. Viktigt att inse att allt man producerar inte förtjänar ett engagemang från läsarna men kan vara viktigt ändå.

        Reply
        • Som jag skrev så har jag inget emot knappar. Dom är bra, och jag håller med dig om att dom nog kan bli flera. Och visst är det så att själva delandet har ett gigantiskt egenvärde utan mediehusets inblandning. Men samtidigt vore det ju intressant om tidningen/mediehuset/journalisten skulle kunna vara en part i den kontexten, inte som en överordnad part utan som en del i det horisontella, så att säga. Det låter flummigt men du kanske förstår vad jag menar…

          Reply
          • Ja, det där är fan i mig svårt – vi journalister är vana att sitta inne med tolkningsföreträdet, eller i varje fall urvalsföreträdet. Vi väljer vilka citat som ska tryckas osv.
            Det urvalet är vår framtid – men på nåt sätt känner jag, som ni andra, att vi måste se oss i nytt ljus och förstå att vi kommunicerar MED våra läsare, inte TILL för att sen räkna in gillanoteringarna. Då är det ju precis som förut, men med snabbare respons bara.

  2. Min erfarenhet är att företag som ännu inte finns på Facebook eller sådana som precis satt igång sin verksamhet där, har en övertro till det enorma engagemang Facebook som plattform ska ge dig.

    Såhär är det: Människor är överlag lata, de trycker like och är du inte relevant, ja då trycker de “hide” eller tar bort länkningen helt. Enkel och direkt feedback, på att man gjort “fel”. Men inte hela världen, för utan möjlighet att pröva sig fram i sin kommunikation vore det lite väl fyrkantigt.

    Att skapa en bra kontakt med sina slutkonsumenter är väl alla företags dröm, även om en del har mer eller mindre stora möjligheter att få till det med hjälp av just Facebook. Men en sak kan jag nog säga är en generell insikt för egen del:

    Du måste förtjäna engagemanget från dina “fans/likes” och bästa sättet är att visa ett genuint engagemang själv. Tänk service, tänk det äckligt uttjatade ordet transparens.

    Det var några ord på vägen.

    Reply
  3. Take care of the pence, and the pounds will take care of themselves. Thomas Sabo Armbänder grünen Kristall

    Reply
  4. Mycket bra skrivet. Håller med dig. Numera får journalisterna väldigt snabb respons vad gäller omdömme kring deras skrivna artiklar med mera. En sak jag undrar dock är ifall du har den blekaste om Googles egna gilla knapp är av samma slag som Facebooks knapp eller om den mer bygger en funktion för SEO-världen?

    Reply
  5. Mycket bra skrivet. Håller med dig helt och hållet om att numera används gilla knappen väldigt flititgt och detta till journalister samt andras fördel då de får snabb respons om folks omdömmen kring deras skrivna artiklar med mera. Dock undrar jag om du vet ifall Googles egna gilla knapp har samma funktion som Facebooks gilla knapp eller om det mer bygger en funktion inom SEO-världen?

    Reply
  6. Tl;Dr

    Någonting som verkligen är för mycket med FaceBook-knappen är, *trumvirvel*, att den spionerar på folk.

    Det finns ett otaligt antal rapporter om detta, men en sak som var väldigt genomskinlig förut i alla fall, var deras reklam…

    Om nu som jag, helt plötsligt får för sig att logga in på FaceBook av någon anledning (…), på exempelvis lill-syrrans dator så kan man helt plötsligt få en hel del jäkla reklam om häst-spel, hårvårds-produkter och något som kallas för “Sme3t”. Och dessa reklam-rutor följer efter en på ens egna dator — Och det spelar ingen roll att man kan markera reklam som ointressant eller anstötande.

    Om du frågar mig så har FaceBook varit “ute” rätt så länge, Likadant är detta förbaskade disqus (^·^)

    Jag vet inte om ni har råkat ut för det, men att få 173 inbjudningar till mafia wars varje vecka (Fast man bara loggar in på FB var 3:e månad) är ganska Jobbigt. Ibland så “Glömmer” FaceBook bort ens e-post inställningar om man har varit utloggad all för länge (Vilket gör att man loggar in för att “rätta till det” och blir exponerad för deras reklam) – Den enda nyttan jag har utav FaceBook egentligen är att jag får ett Mejl varje vecka om vilka som fyller år – skitbra jue!

    Ni borde se southpark-avsnittet om FaceBook, brukar inte direkt titta på TV (Uh, så döds-tråkigt), men såg lite av det avsnittet. Dem tar upp några aspekter av hur FB-grejen har gått över styr.

    G+ har lite potensial, än så länge innehåller min stream bara otroligt intressant innehåll och otroligt vackra foton.

    Reply

Leave a Reply to Anna LindbergCancel reply