New York Times söndagsbilaga skriver här om vad som händer med en storstads identitet när dagstidningen dör. Långt och läsvärt. Jag citerar:
This drumbeat, a relentless declaration that print is doomed, may be a problem in and of itself, making it easy to cast anyone who wants to save print as a Luddite. In a widely read essay earlier this year, Clay Shirky, a professor at N.Y.U. and an Internet consultant, suggested embracing the current moment of flux. “That is what real revolutions are like,” he wrote. “The old stuff gets broken faster than the new stuff is put in its place. . . . When someone demands to know how we are going to replace newspapers, they are really demanding to be told that we are not living through a revolution. They are demanding to be told that old systems won’t break before new systems are in place.”
Lästipset blir en blygsam start på det här bloggäventyret. Jag har saknat en publik att skriva på näsan sedan jag slutade göra krönikor i fackorganet.
Hej alla!
Som före detta prenumerant (hela livet faktiskt) till DN fick jag ett samtal igår kväll. Med anledning av att jag släppte min prenumeration i våras. Brist på tid, tidningen tillgänglig på jobbet etc. Jag lade inte på luren direkt utan lät dem försöka sälja till mig och ställde ärliga frågor. Det hela slutade med att säljaren besviket, men utan inleveles eller vilja, konstaterade att en helgprenumeration (som jag kunde tänka mig) skulle vara dyrare än en fulltidsprenumeration, över en tre månaders test. Ridå. De gör ALLT för att inte anpassa sig, inte förstå.