NYT tänker straffa sina bästa vänner

Jag känner en gnagande olust över den freemium-modell som New York Times pratar om att kicka igång nästa år. Inte bara för att jag tycker det är fel att ta betalt av sin publik istället för för sin publik – utan för att det dessutom är helt fel publik man tar betalt av.

Deras ”metered model” är inte på något sätt unik, det finns andra tidningar som kör den redan. Många fler verkar fundera i samma banor. Modellen handlar helt enkelt om att man får det första antalet sidor gratis varje tidsenhet, men sedan kommer kraven på betalning. Avsikten är att man ska behålla sökmotortrafiken och de enstaka klicken, för att tjäna pengar på dem via annonser men också för att förhoppningsvis locka besökarna att bli prenumeranter.

Problemet är att den bygger på ett fundamentalt feltänk, baserat på en gammal tradition i tidningsvärlden. Där har man i alla år jagat in nya prenumeranter genom aggressiva kampanjer. Man bjuder på tidningen gratis, eller stark rabatterad, under en period för att sedan ta fullpris av kunden – förhoppningsvis livet ut. Och det är ok. Tidningens kostnad för gratis i början sätter man på marknadsföringskontot, sedan börjar kunden betala vad distributionen kostar.

Men på nätet är distributionskostnaden marginell. Redan där faller modellen, redan där går kopplingen till gamla världens metoder sönder. Eller borde göra i alla fall, om inte Chris Anderson är helt ute och flyger.

Men vad som är ännu värre är att det går helt på tvären mot hur vi ska värdera publiken på nätet. För NYT är det stor värdeskillnad mellan den slumpvisa besökaren och den trogna och återvändande besökaren. Inte nog med att man kan sälja mer kvalificerade annonser ju mer historik man har om besökaren, han bidrar också på många fler sätt. Han är mer benägen att kommentera, delta och bygga värde på sajten. Han är mer benägen att länka till sajten och dra dit nya besökare. Han bryr sig säkert mer, och kan bidra till att utveckla sajten på många sätt. Precis som han har bestämt sig för att NYT är relevant för honom, i motsvarande grad blir han mycket mer relevant för sajten.

Den trogna, återkommande, lojala besökaren är alltså den som är mest relevant och betydelsefull för New York Times. Det är den guldklimpen som New York Times nu bestämt sig för att bestraffa med sin ”metered modell”. Som jag har sagt i något annat sammanhang – Bara för att du kan ta betalt är det inte alls säkert att du ska ta betalt.

Det man gör nu är att man, ur besökarens perspektiv, sätter ett negativt värde på lojalitet. När blev det en smart sak att göra?

20 thoughts on “NYT tänker straffa sina bästa vänner”

  1. Bra och intressant! Tror du har rätt.
    Men jag blir lite fundersam. Om det är så lätt att punktera deras affärsmodell borde de själv gjort det för länge sedan. Överser vi något uppenbart eller saknar vi en pusselbit?

    Reply
  2. det är ju som du säger – traditionella tidningsmakare applicerar bara sin befintliga betalningsmodell på nya medier och tror att det ska funka bara för att man vet inte hur man ska få betalt annars . men problemet är enligt mig att det är just “tidningsmakare” som har makten över nätsatsningarna som dom gör istället för att lyssna på den kompetensen som bara sysslar med nätet och inte är färgade av gamla förlegade stelbenta (traditionella) betalningsmodeller- detta är inget nytt problem , men tror att det gäller att förstå att print o nät inte är samma sak och då kan man inte använda samma lösning – det blir inte bra!! (flygplanstillverkare ska inte gör bilar , det blev inge bra det heller)

    Reply
  3. Medhåll, så kan jag också tänka. Mer olust…
    Däremot, jag har suttit i tillräckligt många sittningar med mediehus för att veta hur svårt det kan vara att komma förbi konventionerna. Att ta in argument som man inte är van vid.

    Reply
  4. Jag tror att det är en generell tröghet, när det gäller att överge befintliga affärsmodeller, alltså inget som är specifikt för mediehus. Jag har erfarenhet av hur operatörer (t ex Telia, Comhem m fl) resonerar. Det är samma där. Telia talar ofta om “tick i nätet” – det var längesedan det var en bärande modell. Jag tror att EN förklaring som kan ligga nära till hands helt enkelt handlar om den stora arbetsmängd som man står inför, med en sådan förändring. I grund och botten psykologiskt motstånd på individuell nivå alltså.

    Reply
  5. Komentar från inlägg:
    Jardenberg: ”NYT tänker straffa sina bästa vänner”
    Att en tidning som New York Times inte hittat en bättre lösning att finansiera sin webbtidning tycker jag att är konstigt. Men en konservativ tidning kräver väl konservativa lösningar.

    http://www.peppar.fi/blog/post/3622/

    Reply
  6. Den invändningen är giltig om betalning från besökaren vore den enda intäkten. Jag tror som bekant inte det, jag tror inte ens det är den bästa – och då kan man istället resonera runt vad som är det bästa sättet att tjäna mest på publiken.

    Mothugget är för grunt, helt enkelt.

    Reply
  7. Problemet är att ni är många som säger att tidningarna inte ska ta betalt alternativt att det inte går att ta betalt.
    Men om annonsörerna visar ointresse för nätannonsering på traditionella tidningssajter, hur ska då pengarna komma in? Kvalitetsjournalistik kostar, journalister vill faktiskt ha sin lön.

    Reply
  8. Det är ju en stor fråga, som besvarats i många och långa inlägg både här, på jardenberg.se och på många andra stället. Men i sin allra kortaste form:

    1. Det är inte på något sätt bevisat att annonsörerna inte är intresserade. Min tolkning är att det är vi, mediebranschen, som inte brytt oss om varken annonsörerna eller annonsaffären. Det är ett enormt misslyckande.

    2. Den andra sidan av myntet är ännu enklare. Om vi inte har några läsare längre så har vi absolut *ingenting* kvar att tjäna pengar på. Det är den utvecklingen man är på väg mot nu.

    Allt arbete kostar pengar. Det är inte billigare för google att skriva en rad kod än det är för en journalist att skriva en notis. Så det är bara att bita ihop och förhålla sig till verkligheten – rita om kartan leder inte framåt.

    Reply
  9. 1. ja men du svarade fortfarande inte på frågan: hur ska tidningarna göra? Nej ingen har sagt nej men ge exempel på någon som lyckats.
    2. Ja det är svårt att göra något till sist också när man inte står utan intäkter som ska betala bland annat löner.
    Jag tycker att det är dags att börja ge förslag istället för att endast proffstycka och slå in redan öppna dörrar. Bli lite konstruktiv istället.

    Reply
  10. Jag har jobbat medd webb en en lokaltidning. Och du har en poäng i att mediabranschen kanske inte riktigt prioriterat att skapa vettiga affärsmodeller. Trots stora webbsatsningar. Dock tycker jag att vi försökte hyfsat bra på min tidning, problemet var att de lokala köpmännen var ganska ointresserade, trots att trafiken var/är riktigt bra.

    Ett generellt problem tycker jag är att tidningsföretagen inte på allvar ser webb och papper som två olika distributionskanaler. Det är alldeles för mycket pappersmaterial på webben och för lite webbmaterial på papper.

    Men faktum kvarstår. Av de förslag på modeller jag sett för att få en ekonomiskt hållbar tidningswebb, är det få jag tror har bärkraft.
    Jag tror att kartan måste ritas om. Betalmodeller är en nödvändighet. Tidningsföretagens webbsatsningar blöder och alla kan väl inte ha gjort fel?

    Och att jämföra med Google är inte relevant. Google har skapat en helt unik modell som ingen kan kopiera med framgång.

    Reply

Leave a Reply