Ett förvirrande samtal om mediebranschens framtid

I förra veckan hade jag ett samtal med en verklig oldtimer i branschen. När vi lämnade varandra var jag oerhört förvirrad.

Givetvis kom vi till att prata om nuläge och framtid för morgonpressen. Och vi var överens om att det inte fanns många kurvor som pekade på rätt håll, i synnerhet inte på intäktssidan. Jag menar förvisso att det är en effekt av vad som händer med publiken, men det är inte det som var frågan här. Istället handlar det om intäkter och kärnverksamhet.

Min samtalspartner, numera affärsutvecklare men med redaktionell bakgrund, fick frågan ”om du fick önska helt fritt, hur skulle du fixa intäkterna för ditt mediehus”. Jag fick två svar, och inget av dem kan ens med den bästa vilja i världen sägas ligga i närheten av kärnverksamheten.

Istället byggde de i princip på att man har ett visst mått av resurser i form av pengar och personal, och att man ser en öppning på en marknad. Men som sagt, de har inte med företagets traditionella verksamhet att göra. Ingen journalistik, inget om ”en marknad som ska finna sin publik”, inget om demokratiska värderingar, inget om sådant som du hittar i varje mediehus vision och mission. Ren och skär business. För att man kan. För att det finns ett hus, en organisation, en kassakista.

Jag är den första att hylla anpassningsbarhet. Jag vet att Nokia började med träflisor och utvecklades via gummi och kabel till det bolag det är idag. Jag vet att de flesta företag som växer sig starka genom en startup-fas definierar om sig själv både tre och fyra gånger. Och jag vet att jag själv växlat karriär, helt om, minst fyra gånger (musiker, fotograf, yrkesofficer, till det jag är idag). Inget ont i Darwin och hans evolutionslära alltså.

Men det här är ändå något annat i min bok. Jag har velat se medieföretagen som lite mer besjälade av sin kärnverksamhet. Det gäller inte alla, visst. Familjen Hamrin är nog mer intresserade av kartonger än journalistik idag. Och den drivna publicistfamiljen Ander har bland annat bostäder som sin backup-plan. De som varit undantag håller kanske på att bli regel?

Det är inte en utveckling som är otippad, men jag blir bekymrad över den uppgivenhet som jag kan ana. Det är som man redan dödförklarat affärsmodellen som byggde upp mediebranschen – att samla en publik runt innehåll och produkter som gör skillnad och sedan på olika sätt tjäna pengar på den publiken. Om den modellen anses död hos affärsutvecklare och ledning så är det ju bara en tidsfråga innan de får rätt.

Är det i själva verket den uppgivenheten som gör att man inte tar några radikala grepp. Är det därför ingen på allvar ens vill diskutera förslag som skulle kunna rädda kärnverksamheten, på bekostnad av den stora organisation man är idag.

Eller så här: är man helt enkelt mer intresserad av att rädda företaget än verksamheten?

5 thoughts on “Ett förvirrande samtal om mediebranschens framtid”

  1. Har en känsla av att det är andra som måste ta över den stafettpinnen. Alla signaler jag får visar att mediabranschen är precis sådär snöblind.
    Dagens mediaföretag glider sakta ned i nån slags direktreklamträsk 2.0 (Expressen säljer grillbestick med tidningen nu) medan de publicistiska ambitionerna finns hos Wikileaks et consortes.

    Reply
  2. Ett av världens äldsta företag StoraEnso har bytt affärsidé många gånger utifrån en “ideologi” att bolagets fortbestånd är överordnat den aktuella kärnverksamheten. Mediehusen och dess ägarfamiljer har väl en del kapital och nära till sådana värderingar. Och i ljus av att de inte hänger med i utvecklingen kan de medvetet eller omedvetet styra sina företag till helt andra affärer där de ser en bättre avkastning hellre än att sänka sitt kapital i ett svart hål av osäkerhet för att omstrukturera sin kärnverksamhet. Det kanske t o m andra aktörer göra bättre, strikt kompetensmässigt.

    Så det är nog som du skriver. Inte otippat. Och evolution. Sedan kan man ju vara sorgsen över utvecklingen, men det är något annat än affärer ;-)

    Reply
  3. Precis som skivbranschen måste vi anpassa oss till ny publik och ny teknik.
    De har väl i och för sig lyckats, tja, sådär…
    Låt oss bara säga att startsträckan varit ganska lång.

    Men, det börjar att röra på sig och de verkar fortfarande hålla sig vid sin kärnverksamhet – att förmedla musik och artister via inspelningar och konserter.

    Deras relativa misslyckande till trots så tror jag att det är viktigare än någonsin att vi utvecklar och anpassar just vår kärnverksamhet enligt våra läsares önskningar.
    Där måste vi bli ofantligt bättre på att lyssna på och respektera dem.

    Att i dessa tider bli ofokuserad och splittrad på det sätt som Joakim beskriver tror jag är en ytterst vansklig väg att gå.
    Den andra vägen lär dock bli smärtsam. Och kostsam.
    Jag anser dock att medias grundfundament är såpass viktigt att det är “smällar man får ta…”

    Reply
  4. Intressant inlägg. Det är ju absolut inget konstigt att ägarna har som främsta intresse att stärka delägarnas tillgångar, oavsett bransch. Och att styrelse och till stor del vd är tillsatta för att se till att delägarnas tillgångar stärks och växer. Sedan kunde man önska sig att ägarna till de stora mediebolagen hade ett hjärta som klappade för det publicistiska, men det är inget att förvåna sig över att de inte har det. Det är sällan entreprenörer i ägarkonstellationen i dag, eller hur?, utan snarare förvaltare.

    Och det är egentligen mest intressant att man tänker en bra bit utanför lådan och kanske omdefinierar sin kärnverksamhet. Det kan ju bli hur spännande som helst.

    Men det är ju spektakulärt att en affärsutvecklare inom mediebranschen identifierar sig så starkt med ägarens behov att han enbart ser i organisatoriska termer, som jag uppfattar det du skrivit. Det är inget fel på ekonomer, och jag är djupt övertygad om att även publicistiska organisationer kan vara ekonomiskt lönsamma långt in på 2000-talet (även om de inte kommer att se ut som i dag), så det är inget fel – utan kanske något att föredra – att se med “ekonomiska ögon” på verksamhetsutvecklingen. Och troligen får vi se de riktigt intressanta medieföretagen skapas av entreprenörer (precis som vi redan gör), inte av de som är stora och etablerade i dag.

    Men att ha affärsutvecklare som tänker för likriktat och går i ägarnas ledband – det låter som om de etablerade medieföretagen vill dö lite snabbare än de behöver?

    Reply

Leave a Reply