I förra veckan hade jag ett samtal med en verklig oldtimer i branschen. När vi lämnade varandra var jag oerhört förvirrad.

Givetvis kom vi till att prata om nuläge och framtid för morgonpressen. Och vi var överens om att det inte fanns många kurvor som pekade på rätt håll, i synnerhet inte på intäktssidan. Jag menar förvisso att det är en effekt av vad som händer med publiken, men det är inte det som var frågan här. Istället handlar det om intäkter och kärnverksamhet.

Min samtalspartner, numera affärsutvecklare men med redaktionell bakgrund, fick frågan ”om du fick önska helt fritt, hur skulle du fixa intäkterna för ditt mediehus”. Jag fick två svar, och inget av dem kan ens med den bästa vilja i världen sägas ligga i närheten av kärnverksamheten.

Istället byggde de i princip på att man har ett visst mått av resurser i form av pengar och personal, och att man ser en öppning på en marknad. Men som sagt, de har inte med företagets traditionella verksamhet att göra. Ingen journalistik, inget om ”en marknad som ska finna sin publik”, inget om demokratiska värderingar, inget om sådant som du hittar i varje mediehus vision och mission. Ren och skär business. För att man kan. För att det finns ett hus, en organisation, en kassakista.

Jag är den första att hylla anpassningsbarhet. Jag vet att Nokia började med träflisor och utvecklades via gummi och kabel till det bolag det är idag. Jag vet att de flesta företag som växer sig starka genom en startup-fas definierar om sig själv både tre och fyra gånger. Och jag vet att jag själv växlat karriär, helt om, minst fyra gånger (musiker, fotograf, yrkesofficer, till det jag är idag). Inget ont i Darwin och hans evolutionslära alltså.

Men det här är ändå något annat i min bok. Jag har velat se medieföretagen som lite mer besjälade av sin kärnverksamhet. Det gäller inte alla, visst. Familjen Hamrin är nog mer intresserade av kartonger än journalistik idag. Och den drivna publicistfamiljen Ander har bland annat bostäder som sin backup-plan. De som varit undantag håller kanske på att bli regel?

Det är inte en utveckling som är otippad, men jag blir bekymrad över den uppgivenhet som jag kan ana. Det är som man redan dödförklarat affärsmodellen som byggde upp mediebranschen – att samla en publik runt innehåll och produkter som gör skillnad och sedan på olika sätt tjäna pengar på den publiken. Om den modellen anses död hos affärsutvecklare och ledning så är det ju bara en tidsfråga innan de får rätt.

Är det i själva verket den uppgivenheten som gör att man inte tar några radikala grepp. Är det därför ingen på allvar ens vill diskutera förslag som skulle kunna rädda kärnverksamheten, på bekostnad av den stora organisation man är idag.

Eller så här: är man helt enkelt mer intresserad av att rädda företaget än verksamheten?