Så löd rubriken när den amerikanska sajten Newsforge skrev om svenska Flashback i januari 2001. Då hade Flashback varit borta från internet sedan början av oktober året innan (visserligen hade sajten åkt jojo fram och tillbaka några gånger, men i stora drag).
Anledningen var att inga nätoperatörer ville ha med innehållet på Flashback att göra.
Händelsen hade sin början i Karlskrona där socialdemokraten Björn Fries råkade ut för smädelser och hot från nynazistiska organisationer. En av dessa organisationer hade Flashback som webbhotell. Fries krävde att sajten skulle stängas ner, varpå Flashback hänvisade till svensk lagstiftning och förklarade att de var för yttrandefrihet och demokrati, så länge man höll sig till svensk lag.
Flashback polisanmäldes, inga brott mot svensk lag hittades och kanske borde allt ha tagit slut här.
Men det är inte alltid så enkelt. Det visar historien om och om igen. Vi skriver 2009 i år, och vi har redan upplevt flera liknande historier, bland annat med en annan svensk sajt som nått världsberömmelse – Thepiratebay.org. Internetoperatörer som inte vill ha med sajten att göra – trots att sajten i sig inte bryter mot svensk lag.
För bara några veckor sedan uppstod en debatt i medierna kring huruvida Sverigedemokraterna (SD) skall erbjudas annonsutrymme hos mediehusen. Aftonbladet gick ut och förklarade att de inte tänker tillåta detta medan övriga stora tidningar förklarade att de tillåter annonsering så länge man håller sig till svensk lag. Däremot tänker de använda annonspengarna på olika sätt.
Så var det inte för Flashback hösten år 2000. De flesta teleoperatörerna agerade som Aftonbladet och de fåtal teleoperatörer som erbjöd Flashback att vara kund hos dem, utsattes för stora påtryckningar från viktiga kunder och från internetleverantörerna. Telebudget var en sådan operatör, och deras VD uttalade sig för tidningen Ny Teknik:
Det vi köper är internetkraft och därför blir Tele 1s* agerande som om Vattenfall skulle stänga av strömmen till ett politiskt parti bara för att Vattenfall inte tycker man ska använda ström till sådan verksamhet, säger Axel Mörner på Telebudget.
Men har inte ett företag som tillhandahåller tjänster rätt att bestämma vem man vill ha som kund? Jag har suttit i otaliga diskussioner kring om det är rätt eller fel att som konsult tacka ja till uppdrag hos tobaksbolagen t ex. Och än så länge är det inte olagligt att röka i Sverige, bara lite krångligt. Vem bestämmer? Frågan aktualiseras allt snabbare i takt med att definitioner och utbud av tjänster förändras.
För Flashbacks del togs detta faktiskt ut i världen, både i form av att stora amerikanska företag vägrade dem nättillgång, men också för att Flashback själva skrev om det i sitt nyhetsbrev, med en prenumerantstock på runt 100 000 personer. Många av dem journalister och redaktioner i Sverige och övriga världen. Flashbacks avstängning blev en världsnyhet och kanske en av de allra första gånger som Sverige sattes på kartan i nätsammanhang.
Sju och en halv månad senare, i maj 2001, var Flashback åter tillbaka. De hade äntligen hittat en leverantör som var villig att hysa in dem. Visserligen inte som webbhotell, men väl med full kraft kring nyheter och samlingsparollen ”Freedom of speech”.
Numera är deras forum kanske det mest kända med Flashback. Här diskuteras allt som går att diskutera, och allt som inte går. Många är de bloggare och nätprofiler idag, som är skolade i Flashbacks diskussionsforum. Många är vi också (jag erkänner glatt) som konsulterar Flashback när vi behöver veta vilka som döljer sig bakom omskrivningar som ”TV-mannen” eller ”Den kända svensktoppssångerskan” på tidningarnas löpsedlar. Många är också de gånger då det spårar ur i forumen, där det går till personangrepp och förtal. Moderatorer finns på plats och rensar så gott det går. På flashback pratas det om allt, på gott och på ont.
Precis som det konstaterades i inledningen av den här artikeln, så har mycket hänt sedan hösten 2000, och ändå är det som om allt stått still. Och när vi nu diskuterar vem som har makt, glömmer vi ofta bort nätoperatörerna – Google i all ära, men kan inte operatörerna som tillhandahåller alla våra ettor och nollor, sägas vara allra överst på tronen?
*Tele1 är numera kända under namnet Song Networks
Johanna Ögren arbetar som kommunikationskonsult och drivit inte mindre än tre bloggar som alla varit först eller störst inom sitt område i Sverige. Självklart hittar du henne på Twitter, Facebook och på de egna sajterna Bokhora.se samt Lillagumman.se
Man kan aldrig hindra människor från att kränka, häda, förtala, skvallra och mobba på nätet. Jag tycker att det bra att sajter som Flashback finns, där man i viss mån ändå kan kontrollera och moderera det som pyr, än att låta folk gå loss var som helst. Visst kommer männniskor som vill sprida dynga att göra det utanför Flashback också, men de är narcissister precis som de flesta. Om de vet att 100 000 läsare på FB kommer att se deras budskap är sannolikheten stor att skitsnacket hamnar just där.
Jag är otroligt pro sajter som Flashback, jag ser gärna att både det sämsta och det bästa i människan kommer fram. Blir liksom enklare att förhålla sig till på något vis. Framförallt är jag pro deras rättighet att finnas – sedan behöver jag inte gilla 100% av innehållet.
Klart att Flashback måste finnas. I allt är total nätneutralitet ett måste.
Men – det är också en svår och intressant fråga som jag nuddar lite vid i texten, det här med att man också bör ha rätt att bestämma själv. Friheten att välja måste väl gå åt båda hållen. Dvs att jag som leverantör har rätt att säga att jag inte vill leverera? Eller? Har själv som sagt varit med om att diskutera t ex Swedish Match där det har blivit både ja och nej tack till att jobba med dem, beroende på projektens utformning. Jag skulle också tacka nej till PR-uppdrag som inte stämmer överens med mina egna ideologier, och det behöver inte vara så extremt som sd, det går ganska mycket grundare än så.
Skitsvåra frågor! Eller är det bara jag som är osäker?
Givetvis måste alla få välja sina kunder, det är en lika självklar rättighet. Nätneutralitet handlar inte om det för mig, det handlar om rätten att slippa utsättas för otillbörlig påverkan i de besluten. Oavsett om det kommer från stat, myndighet eller marknad.
Men jag tror att man i det här fallet måste hjälpa marknaden på ett “positivt” sätt, genom att mer eller mindre hävda något liknande “must carry” för allt som är ren bit-transport. På en given nivå *måste* det vara krav på att det bara handlar om att flytta ettor och nollor.
Väldigt intressant och definitivt en högaktuell fråga.
Tror inte att problemet ligger vid väljandet av kunder utan tror att det oftast ligger i det sociala trycket som skapas runtikring de som måste välja. De åsikter som uttrycks är oftast inte extrema nog att inte accepteras av någon som kan förstå en del av deras tankesätt och ta dem som kunder. Problemet uppstår när detta sociala tryck “att det är fel” skapas. Det negativa med att ha dem som kunder är starkare än det som var 'ok' med dem och man väljer bort dem (något jag skulle kalla 'ofrivillig censurering').
Det som behöver hända är att folk borde bry sig mindre om andras aktioner och därmed minska sociala trycket ELLER att det måste finnas någon sorts garanti för att det alltid finns någon beredd att ta dem som kund (kanske staten går in eller något system för att anonymisera den som tar personen som kund).
Om inte detta sker kommer denna 'ofrivilla censurering' fortsätta ske trots yttrandefriheten och att det inte bryter mot svensk lag.
“Men det är inte alltid så enkelt. Det visar historien om och om igen. Vi skriver 2009 i år, och vi har redan upplevt flera liknande historier, bland annat med en annan svensk sajt som nått världsberömmelse – Thepiratebay.org. Internetoperatörer som inte vill ha med sajten att göra – trots att sajten i sig inte bryter mot svensk lag.”
Fast problemet med thepiratebay är att den ju faktiskt bryter mot svensk lag. De har till och med blivit dömda.
I första instans, men domen har inte vunnit laga kraft eftersom den är överklagad. Så även om jag förstår vad du menar, så kan du inte riktigt säga så. De är dömda i tingsrätten, men det är inte säkert att de bryter mot svensk lag – hovrätten (eller senare HD) kan faktiskt komma fram till att tingsrätten tolkade lagen fel.