Det finns mycket som egentligen inte ska gå att genomföra.

Det ska egentligen inte gå att arrangera en webbkonferens med nära 300 deltagare utan att i förväg ha en plats, ett innehåll eller en stjärntalare. Det ska egentligen inte gå att ha en heldag med runt 40 talarsessioner utan att ha bokat ett enda gig.

Det ska definitivt inte gå att locka medie- och webbeliten till en ö utan internet, åtta timmars bussfärd från Stockholms C. Egentligen möts inte representanter från konkurrerande medieföretag och ställer frågor som ”vad händer egentligen?” och ”hur fixar vi framtiden?”.

tv on demand

Men den 21 augusti i år hände precis detta. Och som initiativtagaren Tomas Wennström konstaterade när alla samlades för första gången på Sweden Social Web Camp, så hade det inte gått för fem år sedan. Det som har hänt under 00-talet som gjorde det möjligt är explosionen av sociala nätverk i vår vardag och realtidskonversationens intåg via mikrobloggar som Twitter.

Byggandet av SSWC var crowdsourcing. Från början fanns en idé, men inte mycket mer.

Sedan första posten på What’s Next där tankarna kring Sweden Social Web Camp formulerades har det strömmat in stöd, hjälp och sponsorer. Erbjudanden om allt från att låna mark i Dalsland till att köra bussen ner från Stockholm har vällt in via kommentarer, tweets och mail. Det var som när Snövit Askungen, med en fåfäng förhoppning om att gå på balen, plötsligt är omgiven av småfåglar och skogsmöss som syr ihop hennes klänning.

Men vad har hänt med oss som gör att vi tillsammans kan arrangera jättekonferenser i ingenstans?

Min teori är att vi via sociala medier socialiseras in i ett beteende som är allt mer kollaborativt. Vi lär oss att ingen mening egentligen har en punkt längre, den kan alltid byggas vidare på av någon annan.

Och tack vare sociala nätverk fick SSWC ett genomslag som inget vanligt medium hade kunnat matcha. Berättelsen om det framväxande campet blev storytelling i sin renaste form där engagemanget och samarbetet inte bara byggde eventet utan också marknadsförde allt till exakt rätt målgrupp.

Martin Jönsson skrev att interaktivitet är 00-talets mest bortglömda ord. SSWC visade att under 00-talet har de rätta förutsättningarna för att interagera med en publik och skapa djupare upplevelser än tidigare byggts upp, sten för sten.

  • Det finns en infrastruktur för att sprida information vid sidan av traditionella medier.
  • Det finns en kritisk massa av användare.
  • Det finns ett etablerat beteende att sprida, delta och bidra.

SSWC hade inte hänt 2001. Möjligtvis med flitig annonsering, en duktig budget och ett halvårs förberedelser. Åtta år senare byggs eventet med en startkapital på noll kronor. Vi uppskattar nedlagd arbetstid för oss som stod som arrangörer till drygt 80 timmar. Som sagt, det borde egentligen inte gå.

Ändå är SSWC bara ett exempel av många där interaktivitet är något som kan skapa något som är större än summan av sina delar. Och det händer även i medievärlden, hela tiden, i stort och smått. Just därför delar jag Martin Jönssons förundran över hur man inom medievärlden ofta inte ser sin publik som en resurs, utan som en last. Tanken på att den största kreativa kraften kanske finns utanför husets väggar är inte ett hot, det är en möjlighet.

Det är såklart för tidigt att säga vad SSWC lämnar i arv. Barcamps och unconferences har funnits i ett gäng år i USA. Men genom SSWC fick många ett kvitto på att under 00-talet har alla förutsättningar för att skapa gemensamma och djupa upplevelser etablerats på allvar.

Nätet och sociala medier är bara den tekniska infrastrukturen. Det är människorna som är den verkliga resursen, oavsett om de är innanför eller utanför huset, experter eller amatörer, oavsett om du känner dem eller inte.

Nu är den resursen bara ett klick och en konversation bort.

Kristin Heinonen podcastar på whatsnext.se och jobbar som webbstrateg på Trimedia / Sund Kommunikation. Kristin ägnade större delen av 00-talet som journalist på Sveriges Radio. Hon går att följa på twitter.com/kristinheinonen. Sweden Social Web Camp gick av stapeln 21-23 augusti 2009 på Tjärö i Blekinge skärgård med drygt 280 deltagare.

Ursäkta röran.