Mindpark #003: SSWC – konferensen som byggde sig själv

Det finns mycket som egentligen inte ska gå att genomföra.

Det ska egentligen inte gå att arrangera en webbkonferens med nära 300 deltagare utan att i förväg ha en plats, ett innehåll eller en stjärntalare. Det ska egentligen inte gå att ha en heldag med runt 40 talarsessioner utan att ha bokat ett enda gig.

Det ska definitivt inte gå att locka medie- och webbeliten till en ö utan internet, åtta timmars bussfärd från Stockholms C. Egentligen möts inte representanter från konkurrerande medieföretag och ställer frågor som ”vad händer egentligen?” och ”hur fixar vi framtiden?”.

tv on demand

Men den 21 augusti i år hände precis detta. Och som initiativtagaren Tomas Wennström konstaterade när alla samlades för första gången på Sweden Social Web Camp, så hade det inte gått för fem år sedan. Det som har hänt under 00-talet som gjorde det möjligt är explosionen av sociala nätverk i vår vardag och realtidskonversationens intåg via mikrobloggar som Twitter.

Byggandet av SSWC var crowdsourcing. Från början fanns en idé, men inte mycket mer.

Sedan första posten på What’s Next där tankarna kring Sweden Social Web Camp formulerades har det strömmat in stöd, hjälp och sponsorer. Erbjudanden om allt från att låna mark i Dalsland till att köra bussen ner från Stockholm har vällt in via kommentarer, tweets och mail. Det var som när Snövit Askungen, med en fåfäng förhoppning om att gå på balen, plötsligt är omgiven av småfåglar och skogsmöss som syr ihop hennes klänning.

Men vad har hänt med oss som gör att vi tillsammans kan arrangera jättekonferenser i ingenstans?

Min teori är att vi via sociala medier socialiseras in i ett beteende som är allt mer kollaborativt. Vi lär oss att ingen mening egentligen har en punkt längre, den kan alltid byggas vidare på av någon annan.

Och tack vare sociala nätverk fick SSWC ett genomslag som inget vanligt medium hade kunnat matcha. Berättelsen om det framväxande campet blev storytelling i sin renaste form där engagemanget och samarbetet inte bara byggde eventet utan också marknadsförde allt till exakt rätt målgrupp.

Martin Jönsson skrev att interaktivitet är 00-talets mest bortglömda ord. SSWC visade att under 00-talet har de rätta förutsättningarna för att interagera med en publik och skapa djupare upplevelser än tidigare byggts upp, sten för sten.

  • Det finns en infrastruktur för att sprida information vid sidan av traditionella medier.
  • Det finns en kritisk massa av användare.
  • Det finns ett etablerat beteende att sprida, delta och bidra.

SSWC hade inte hänt 2001. Möjligtvis med flitig annonsering, en duktig budget och ett halvårs förberedelser. Åtta år senare byggs eventet med en startkapital på noll kronor. Vi uppskattar nedlagd arbetstid för oss som stod som arrangörer till drygt 80 timmar. Som sagt, det borde egentligen inte gå.

Ändå är SSWC bara ett exempel av många där interaktivitet är något som kan skapa något som är större än summan av sina delar. Och det händer även i medievärlden, hela tiden, i stort och smått. Just därför delar jag Martin Jönssons förundran över hur man inom medievärlden ofta inte ser sin publik som en resurs, utan som en last. Tanken på att den största kreativa kraften kanske finns utanför husets väggar är inte ett hot, det är en möjlighet.

Det är såklart för tidigt att säga vad SSWC lämnar i arv. Barcamps och unconferences har funnits i ett gäng år i USA. Men genom SSWC fick många ett kvitto på att under 00-talet har alla förutsättningar för att skapa gemensamma och djupa upplevelser etablerats på allvar.

Nätet och sociala medier är bara den tekniska infrastrukturen. Det är människorna som är den verkliga resursen, oavsett om de är innanför eller utanför huset, experter eller amatörer, oavsett om du känner dem eller inte.

Nu är den resursen bara ett klick och en konversation bort.

Kristin Heinonen podcastar på whatsnext.se och jobbar som webbstrateg på Trimedia / Sund Kommunikation. Kristin ägnade större delen av 00-talet som journalist på Sveriges Radio. Hon går att följa på twitter.com/kristinheinonen. Sweden Social Web Camp gick av stapeln 21-23 augusti 2009 på Tjärö i Blekinge skärgård med drygt 280 deltagare.

24 thoughts on “Mindpark #003: SSWC – konferensen som byggde sig själv”

  1. SSWC är definitivt ett intressant 'koncept' som fått förtjänt stor uppmärksamhet, men för oss inom podcasting-sfären gick startskottet för händelser som dessa redan för två år sedan då Swecasters (http://www.swecasters.com) i samarbete med PodCamp (http://www.podcamp.org) arrangerade PodCamp Europe i Stockholm. Konceptet var vid den tiden ultraamerikanskt och det krävdes en del förklarande av vad en unconference var för något.

    Det som skiljer SSWC idag mot PodCamp Europe då är mycket rikigt tillgången till sociala medier, för jag tror på en betydligt högre grad av deltagare om man hade haft dagens sociala medier till hands, men även med dåtidens (tiden går fort) nätverk lyckades evenemanget locka ett hundratal deltagare från stora delar av Europa inklusive England, Tyskland, Frankrike, Danmark, Spanien och – om jag inte missminner mig – Israel.

    Vid kontakt med de traditionella medierna inför Campen visades inget intresse för bevakning, mycket pga att man helt enkelt inte förstod vad det handlade om.

    Det var då!

    SSWC landar i en annan tid då folket är mer moget och det tror jag har hjälpt till och det är ju enbart positivt. Jag hoppas att fler liknande projekt ska initieras snart och att de stora företagen kan börja inse att det inte måste kosta en smärre förmögenhet för att dra ihop branscher för konstruktiva samtal. Och att det inte alltid måste handla om att ta ut vinst på allting i konferensväg. En mer inspirerad bransch kan på sikt generera mer intäkter än en enkild konferens. Där finns onekligen ett koncept för landets branschmedia.

    Jag hoppas vi får möjlighet att arrangera PodCamp Europe snart igen! Och denna gången…

    Reply
  2. Den här delen “Just därför delar jag Martin Jönssons förundran över hur man inom medievärlden ofta inte ser sin publik som en resurs, utan som en last. Tanken på att den största kreativa kraften kanske finns utanför husets väggar är inte ett hot, det är en möjlighet.” är som en kulturkrock – publiken, de utanför husets väggar, läsarna, kommer liksom för nära med dagens verktyg för interaktion – som om två människor från olika länder möts där man har olika bekvämlighetssfär, olika avstånd fysiskt när man står och pratar – den ene vill närmre för att höra ihop, den andre backar för att känna på rätt sätt och kunna kommunicera bra…

    Reply
  3. SSWC i all ära men det riktigt spännande händer när detta tankesätt börjar sprida sig i resten av samhället.

    Finns det yrken eller institutioner som blir så konkurrensutsatta av frivilligt, kärleksdrivet arbete att de riskerar försvinna?

    Engagemang och förtroende är gyllene bristvaror (“golden scarcities”). De finns kvar när automatiseringens kvarnar mal ned allt annat och priset sjunker till noll. De företag som lyckas bygga en affär runt detta är vinnare.

    Faktum är att man kan hävda att köpt uppmärksamhet och engagemang är en form av misslyckande.

    Att betald reklam t.ex. innebär att man misslyckats med att bygga kärleksdrivet engagemang.
    Att köpta programmerare istället för open source innebär att man misslyckats med att bygga kärleksdrivet engagemang.
    Att betalda journalister istället för engagerade bloggare innebär att man misslyckats med att bygga ett kärleksdrivet engagemang.

    Självklart kommer man aldrig till 100% kunna bygga en hållbar verksamhet enbart på kärlek men jag tror ändå att tankesättet, synsättet, att betrakta varje betalt engagemang som en form av misslyckande leder till ett starkare och mer hållbart företag i längden.

    Reply
  4. Jag vill bara påpeka att vi har en fin gammal tradition av kärleksdrivet engagemang i sverige, med våra många folkrörelser och vårt starka föreningsliv. Ta bara femdagars – 15000 pers orienterar i 5 dagar, allt organiserat av 10-20 lokala småföreningar, helt frivilligt.

    Vad som händer nu är ju sättet vi organiserar oss på förändras, vi går mot det decentraliserade, det ickeauktoritära och mot det “spontana”. En väldit spännande utveckling tycker jag!

    Reply
  5. Jag var nära att trycka på texten “Amen” under inlägget. Men sedan insåg jag att det visst stod “Anmäl”. Jag får se till att istället klicka på “Gilla”, även om det liknar ordet “Grilla”. #bakvänt

    Reply
  6. Absolut. Folkrörelsesverige är ett begrepp, men det är spännande att det tar sig in på arenor som varit så utpräglat kommersiella tidigare. Idrotten har ju bevisat att det går att låta överkommersiell elitfotboll leva sida vid sida med bred korpfotboll – men hur funkar den transfereringen till andra verksamheter. Är SSWC symbolen för korpen och Clay Shirky vår Zlatan. Ja, så är det kanske?

    Lustigt att jag så sent som i morse på en presentation om sponsring snuddade vid tanken att kanske söka en personlig sponsor. Men då kommer jag att få alla anti-mecenater emot mig ;)

    Reply
  7. Ja, balansgången mellan kärlek och pengar är nog den stora knäckfrågan för affärsutveckling på 2000-talet. Att hitta den där optimala balansen.

    Hmm, hur får man in kärlek i boksluten?

    Det samma gäller såklart personlig utveckling.

    Reply
  8. Ja, och jag tror att det gäller att vara öppen för att skala upp eller ner projekt där man jobbar med att involvera en publik. Idén från början var att samla 10-20 personer till SSWC, sen växte det dag för dag. Men eftersom det inte fanns plats eller logisitk färdigt var det relativt enkelt att skala det i förhållande till intresse.

    Reply
  9. Ja, kanske finns det på förhand en kultur som gör att vi är duktiga på samarbeten. Jag kommer också att tänka på vår offentlighetsprincip, där man kan dra många paralleller till nätet och att dela information fritt.

    Reply
  10. Fast ju offentlighetsprincipen ska vi nog tala lite tyst om. Just nu är den mer i vägen än till någon slags nytta. Inom ramen för makten och öppenheten har jag fått anledning att titta noga på hur vi hantera offentlig data och information – och det blir en slags antites till #sswc

    Reply
  11. Jag antar att det kommer ett längre förklarande inlägg senare, men det är verkligen inte ofta man hör något negativt om offentlighetsprincipen. Hur är den i vägen? :)

    Reply
  12. Fick samma fråga på Facebook, trycker in svaret här också:

    Det kommer mer när vi närmar oss den 15/10 och jag börjar få ut lite texter, men i korthet. Myndigheterna lutar sig mot existerande offentlighetsprincip som ett alibi för att inte bedriva aktiv ”öppenhetsutveckling”. Men vi är ju redan öppna heter det, det är bara att ringa in, veta exakt vad du letar efter, uppge vart vi ska skicka papperna och fakturan för kopieringsavgiften.


    Det finns en hel del att göra på området.

    Skälet är att ”så här har vi alltid gjort”, och det är hela min poäng. Att de kommer undan med det är att det inte finns tydliga direktiv om vad som ska göras. Å andra sidan, och det är det vi ska utnyttja, så finns det inte mycket som handlar om vad som inte FÅR göras heller – när det gäller offentlighetsprincipen i praktiken alltså. Det behövs bara lite tryck så kan vi ligga i framkant igen.

    Reply
  13. Ja, tryck på myndigheter och stat är alltid viktigt. Samtidigt verkar många myndigheter vilja lägga ut informationen online – kolla bara statistiska centralbyrån, de är rent grymma. Finansinspektionen med sin gedigna onlineinformation är också intressant. Men visst, gov.org-resan har ju bara precis startat.

    Reply

Leave a Reply to Anders Frick Cancel reply