Den 23 september publicerade Martin Jönsson på jardenberg.se ett inlägg med rubriken När medierna ignorerade sin publik. I den posten skriver han bland annat om vikten av kommunikation och poängen med att försöka inta en ödmjuk hållning ”inför det som skett i den parallella medievärlden”.
Den 30 november publicerade Smålandsposten på sin Nyhetsblogg ett inlägg som hette Relevanta testiklar i jätteformat. Rubriken indikerar väl ganska tydligt vad det handlar om. Men när man avslutar den korta texten med att be om fler synpunkter och tips så vore det ju välbehövligt att kunna läsa knäcket. Så jag jag letar utan att finna och skriver sedan en kommentar:
”Var finns artikeln?
Jag hittar den inte på smp.se så det är lite svårt att kommentera, tipsa och ha synpunkter…”
Kommentaren postades samma dag som inlägget, men jag fick inget svar och dagarna gick.
Den 5 december rasslade det till på bloggen igen, och inlägget Svar på kommentarer publicerades. Där kunde jag bla läsa:
Sedan en tid tillbaka lägger vi inte ut alla artiklar på smp.se. Vi vill ge läsarna som betalar för papperstidningen ett mervärde förutom sortering och presentation. Vi ser inte det som ett hinder att fråga om tips och synpunker till artiklarna här på smp.se. Många läser trots allt både Smålandsposten och smp.se.
OK, ni ser det inte som ett problem. Det gör jag. Jag ser massor med problem.
- Modellen med webbransonering är trasig. Det kommer inte att leda till någon ökad tidningsläsning. Tidningens problem är inte att ni är för bra på webben. Jag lovar.
- Ja, bloggen handlar om dialog. Men det funkar inte att bara ta. Man måste ge av sig själv också, och hur mycket ni brister i det avseendet visas väl av den respons ni får på bloggen. Det är bara att räkna antalet kommentarer.
- Att inte svara i kommentarerna utan att flera dagar senare återkomma i ett annan bloggpost som ni gör här tyder på att ni totalt har missuppfattat mediets DNA. Läs gärna på, det är egentligen inte så svårt.
För egen del kommunicerar jag gärna och ofta med ett hårt och rakt tonfall. Jag gillar klarspråk. Men den attityd som Smålandsposten uppvisar här är något helt annat. Det är liksom bara tråkigt. Makes me sad.
Och här är ett svar från Smålandsposten.
– – –
Hej!
Försökte lägga in denna kommentar men tror inte att det lyckades. Fick felmeddelande.
Mvh
Johan Persson
Smålandsposten skjuter inte sig själv i foten.
Vi går med hygglig vinst även ett tufft år som 2009. Vi försöker utveckla papperstidningen och fick nyligen pris som Årets dagstidning i Europa, lokaltidningsklassen. Dessutom lockar vår webbtidning allt fler läsare.
Vår grundtanke är att ha snabb nyhetsservice på nätet och fördjupande journalistik i pappret. Det innebär att vi inte publicerar allt material i båda kanalerna.
Bloggar, webbisar och blåljus är populära avdelningar på smp.se som inte finns i Smålandsposten. Till exempel krönikor och vissa reportage publiceras inte på nätet utan som exklusivt material för våra betalande tidningsprenumeranter.
Det finns olika sätt att navigera på en föränderlig marknad. Vi är öppna för synpunkter utifrån. Men den som kommer med trosvissa och kategoriska påståenden om hur ett medieföretag ska agera bör ge åtminstone några exempel på var den favoriserade strategin lett till större framgång under jämförbara förhållanden. Risken är ju annars att salvan träffar mer vitala delar än en fot.
Jag håller med om att bloggen inte är särskilt lyckad, den kommer att stängas för att möjligen återkomma i annan form.
Själv har jag inte prenumererat på någon dagstidning i pappersform sedan förra årtusendet. Jag får mer än nog information via nätet. Hade inte SMP.se funnits hade jag antagligen vänt mig till en annan källa för lokala nyheter, inte köpt papperstidningen.
Men SMP visar gång på gång att de inte förstår webbens potential. De verkar se webben som ett problem istället för en möjlighet.
Det finns en hel del andra tidningar som gör bra resultat utan webbransonering. Däremot hävdar jag att er nätpolicy börjar synas i siffrorna för smp.se, om man applicerar ett 6 månaders glidande medelvärde så att tillfälliga toppar inte lurar ögat:
http://www.flickr.com/photos/jocke66/4188644376/
Stagnationen hade oroat mig.
När det gäller min grundade mening om vad som funkar och inte så antar jag att jag inte kan övertyga dig. Varken med min erfarenhet av gränslandet mellan nya och gamla medier sedan 1994, rapporter som den jag länkade till, eller djupa kontakter med smartskallar som tex gänget bakom Guardians grundtanke om att ”Weaving the Guardian into the fabric of the Internet” (https://jardenberg.se/gor-mig-lycklig-nu/). Så det låter jag falla.
Men stäng för all del bloggen också, det känns som ett bra steg i riktningen ”öppna för synpunkter utifrån”. För min del är frågan utagerad, och du ska slippa mina kommentarer framöver.
Vill bara tillägga att nu – 2013 – har ingenting förändrats! och jag håller med, det är sad!