Den 9 november 2009 utkommer sista numret av pappersutgåvan av Tidningsutgivarnas (TU) egen publikation Medievärlden. Webbsajten medievarlden.se lever vidare.

Detta anses av många i debatten ha ett stort symbolvärde – ”inte ens TU tror längre på papperstidningen”.

Inget kunde vara mer felaktigt.

MedievärldenMedievärlden har varit en smal facktidning, business-to-business. Den affärsmodellen ser helt annorlunda ut än den för en dagstidning.

Faktum är att papperstidningsaffären för dagspressen fortfarande fungerar. Betalningsviljan för de tidningar som TU:s medlemmar ger ut är god. På sikt minskar antalet prenumeranter, det är sant, men den utvecklingen går relativt långsamt. Ett större problem för dagspressen är annonsintäkterna som drabbas både av struktur och konjunktur.

För säkerhets skull: Jag bagatelliserar inte det läge dagstidningarna befinner sig i. Nuvarande affärsmodeller rämnar till stora delar, frågorna kring mediehusens framtid och hur kvalitetsjournalisk i framtiden ska finansieras är brännande, svåra och akuta. (Jag har tidigare skrivit om detta här).

Ja, det är kris. Absolut. Men debatten förtjänar ibland att nyanseras och problematiseras.

Trots allt, efter 15 år med nyheter på nätet står ändå dagstidningarna starka. Fler människor än någonsin konsumerar gammelmediernas nyheter på papper och i digitala former. Och vad gäller det gamla mediet så står intäkterna från pappersverksamheten i allmänhet för mer än 95 procent av de traditionella mediehusens intäkter.

Facktidningar har sina utmaningar och de ser delvis annorlunda ut. Få facktidningar kan leva på läsarnas pengar. De stora intäkterna kommer från annonsörerna och/eller från ägare (organisationer).

Medievärldens ägare (dvs dagstidningsföretagen) vill inte betala för att ge tidningen till sina anställda (trots välvilliga uttalanden i diverse enkäter). Då finns ingen fungerande affärsmodell kvar. Punkt. De mer individuella prenumeranterna och de spridda annonsörerna räcker inte.

Men att av detta dra slutsatser om uppfattningen om dagstidningens framtid, det kan man inte göra.

Jag vikarierade ett halvår 2005 som chefredaktör på dåvarande Pressens Tidning (som sedan blev Medievärlden) och gjorde ett antal kalkyler kring hur det skulle gå att skapa lönsamhet för tidningen (inklusive sajten).

Men tyvärr. Inte.

Medievärlden (fd Pressens Tidning) på papper är inte tillräckligt attraktiv på annonsmarknaden. Ur ett annonsörsperspektiv är målgruppen splittrad:

  • Ska jag anställa en journalist är tidningen Journalisten oftast ett bättre val – den når de flesta journalister i Sverige.
  • Ska jag intressera kreatörerna på reklambyråerna är Resumé förstahandsvalet. Läser de någon medietidning så är det Resumé.
  • Vill jag nå de mäktiga beslutsfattarna på mediebyråerna med mitt reklambudskap så är det i första hand Dagens Media som gäller.
  • För mer allmän bussiness-to-business-annonsering är Medievärlden för udda och för liten. Inte en chans mot till exempel Dagens Industri eller SvD Näringsliv.
  • Återstår till exempel spridda platsannonser som kräver branschspecifik kompetens och annonser från den pyttelilla industrin mediespecifika tekniska system.

Och ägarna (TU) har spätt på problemet genom att inte vilja betala för en totaldistribution till medlemsföretagen. Nej, om inte ägarna vill betala återstår bara att lägga ner.

Då hjälper det inte att Anders Ahlberg och hans redaktion har gjort ett bra jobb de senaste åren. Då spelar det ingen roll att Medievärlden har blivit en viktig spelare i branschen – inte minst genom att ta utvecklingen i de nyare medieformerna på stort allvar.

Det har skvallrats en del om att Medievärlden har varit till salu. Jag vet en och annan i den här branschen som spontant lockats av att ta över tidningen, jag har själv fått propåer att agera i den riktningen.

Men tack, nej tack.

Efter att som gammal papperstidningsläsare skakat av mig olusten över att en utmärkt papperstidning försvinner så tror jag faktiskt det här kan bli riktigt bra.

Jag tror Medievärlden i digitala former under nye chefredaktören Axel Andéns ledning kan bli ett lyft. Att kraftfullt och konsekvent använda olika digitala mediemöjligheter för att nyhetsrapportera, granska och driva branschens frågor är en spännande utmaning och fantastisk möjlighet. Man får bara hoppas att TU lämnar kvar tillräckliga resurser för att lyckas med det uppdraget. (Lite orolig…).

Fast – som många andra – undrar jag över det där med att nya Medievärlden INTE ska driva opinion. För mig är det ställningstagandet från TU obegripligt, det är klart att Medievärlden ska driva opinion – också.

Nej, jag menar inte på det traditionella sättet med en ”ledarsida”, utan genom att lyfta fram branschens viktiga frågor och engagera läsarna i diskussion, kunskapsutbyte, nätverkande och argumentation.

Man får hoppas att just det där med ”inte driva opinion” är någon sorts missförstånd och inte var helt färdigtänkt från vd Anna Serners, ordförande Tomas Brunegårds och TU:s sida.

Jag ser fram emot en Medievärlden i digitala former som är ett nav i den svåra och nödvändiga diskussionen om dagstidningarnas, journalistikens och mediehusens framtid, om förhållandet till läsare, sociala medier, omvärld. Ett nav där professionell journalistik  i samverkan med kraften hos läsarna skapar kreativitet, kunskap, insikter och som blir den mest spännande mötesplatsen kring mediernas framtid.

Och igen: Att nya Medievärlden bara finns i digitala former säger oss absolut ingenting om den dagliga papperstidningen har en framtid eller inte.

———–

Lästips: Joakim Jardenberg här på Mindpark och och Emanuel Karlsten På Same Same But Different.