Mindpark #018: När Tidningsutgivarna övergav pappret – eller…?

Den 9 november 2009 utkommer sista numret av pappersutgåvan av Tidningsutgivarnas (TU) egen publikation Medievärlden. Webbsajten medievarlden.se lever vidare.

Detta anses av många i debatten ha ett stort symbolvärde – ”inte ens TU tror längre på papperstidningen”.

Inget kunde vara mer felaktigt.

MedievärldenMedievärlden har varit en smal facktidning, business-to-business. Den affärsmodellen ser helt annorlunda ut än den för en dagstidning.

Faktum är att papperstidningsaffären för dagspressen fortfarande fungerar. Betalningsviljan för de tidningar som TU:s medlemmar ger ut är god. På sikt minskar antalet prenumeranter, det är sant, men den utvecklingen går relativt långsamt. Ett större problem för dagspressen är annonsintäkterna som drabbas både av struktur och konjunktur.

För säkerhets skull: Jag bagatelliserar inte det läge dagstidningarna befinner sig i. Nuvarande affärsmodeller rämnar till stora delar, frågorna kring mediehusens framtid och hur kvalitetsjournalisk i framtiden ska finansieras är brännande, svåra och akuta. (Jag har tidigare skrivit om detta här).

Ja, det är kris. Absolut. Men debatten förtjänar ibland att nyanseras och problematiseras.

Trots allt, efter 15 år med nyheter på nätet står ändå dagstidningarna starka. Fler människor än någonsin konsumerar gammelmediernas nyheter på papper och i digitala former. Och vad gäller det gamla mediet så står intäkterna från pappersverksamheten i allmänhet för mer än 95 procent av de traditionella mediehusens intäkter.

Facktidningar har sina utmaningar och de ser delvis annorlunda ut. Få facktidningar kan leva på läsarnas pengar. De stora intäkterna kommer från annonsörerna och/eller från ägare (organisationer).

Medievärldens ägare (dvs dagstidningsföretagen) vill inte betala för att ge tidningen till sina anställda (trots välvilliga uttalanden i diverse enkäter). Då finns ingen fungerande affärsmodell kvar. Punkt. De mer individuella prenumeranterna och de spridda annonsörerna räcker inte.

Men att av detta dra slutsatser om uppfattningen om dagstidningens framtid, det kan man inte göra.

Jag vikarierade ett halvår 2005 som chefredaktör på dåvarande Pressens Tidning (som sedan blev Medievärlden) och gjorde ett antal kalkyler kring hur det skulle gå att skapa lönsamhet för tidningen (inklusive sajten).

Men tyvärr. Inte.

Medievärlden (fd Pressens Tidning) på papper är inte tillräckligt attraktiv på annonsmarknaden. Ur ett annonsörsperspektiv är målgruppen splittrad:

  • Ska jag anställa en journalist är tidningen Journalisten oftast ett bättre val – den når de flesta journalister i Sverige.
  • Ska jag intressera kreatörerna på reklambyråerna är Resumé förstahandsvalet. Läser de någon medietidning så är det Resumé.
  • Vill jag nå de mäktiga beslutsfattarna på mediebyråerna med mitt reklambudskap så är det i första hand Dagens Media som gäller.
  • För mer allmän bussiness-to-business-annonsering är Medievärlden för udda och för liten. Inte en chans mot till exempel Dagens Industri eller SvD Näringsliv.
  • Återstår till exempel spridda platsannonser som kräver branschspecifik kompetens och annonser från den pyttelilla industrin mediespecifika tekniska system.

Och ägarna (TU) har spätt på problemet genom att inte vilja betala för en totaldistribution till medlemsföretagen. Nej, om inte ägarna vill betala återstår bara att lägga ner.

Då hjälper det inte att Anders Ahlberg och hans redaktion har gjort ett bra jobb de senaste åren. Då spelar det ingen roll att Medievärlden har blivit en viktig spelare i branschen – inte minst genom att ta utvecklingen i de nyare medieformerna på stort allvar.

Det har skvallrats en del om att Medievärlden har varit till salu. Jag vet en och annan i den här branschen som spontant lockats av att ta över tidningen, jag har själv fått propåer att agera i den riktningen.

Men tack, nej tack.

Efter att som gammal papperstidningsläsare skakat av mig olusten över att en utmärkt papperstidning försvinner så tror jag faktiskt det här kan bli riktigt bra.

Jag tror Medievärlden i digitala former under nye chefredaktören Axel Andéns ledning kan bli ett lyft. Att kraftfullt och konsekvent använda olika digitala mediemöjligheter för att nyhetsrapportera, granska och driva branschens frågor är en spännande utmaning och fantastisk möjlighet. Man får bara hoppas att TU lämnar kvar tillräckliga resurser för att lyckas med det uppdraget. (Lite orolig…).

Fast – som många andra – undrar jag över det där med att nya Medievärlden INTE ska driva opinion. För mig är det ställningstagandet från TU obegripligt, det är klart att Medievärlden ska driva opinion – också.

Nej, jag menar inte på det traditionella sättet med en ”ledarsida”, utan genom att lyfta fram branschens viktiga frågor och engagera läsarna i diskussion, kunskapsutbyte, nätverkande och argumentation.

Man får hoppas att just det där med ”inte driva opinion” är någon sorts missförstånd och inte var helt färdigtänkt från vd Anna Serners, ordförande Tomas Brunegårds och TU:s sida.

Jag ser fram emot en Medievärlden i digitala former som är ett nav i den svåra och nödvändiga diskussionen om dagstidningarnas, journalistikens och mediehusens framtid, om förhållandet till läsare, sociala medier, omvärld. Ett nav där professionell journalistik  i samverkan med kraften hos läsarna skapar kreativitet, kunskap, insikter och som blir den mest spännande mötesplatsen kring mediernas framtid.

Och igen: Att nya Medievärlden bara finns i digitala former säger oss absolut ingenting om den dagliga papperstidningen har en framtid eller inte.

———–

Lästips: Joakim Jardenberg här på Mindpark och och Emanuel Karlsten På Same Same But Different.

9 thoughts on “Mindpark #018: När Tidningsutgivarna övergav pappret – eller…?”

  1. Håller fullständigt med i symbolfrågan. Den spontana, närmast skadeglada, reaktionen som hörts från vissa håll, är en väldigt ”välvillig” tolkning. En nischtidning som Medievärlden är inte detsamma som en bred, stor, prenumererad nyhetsdrake.

    Själv slog det mig häromdagen att det ganska enkelt går att dela in mitt medieönskemål mellan papper och nät beroende på periodicitet och angelägenhet.
    – Jag gillar nyheter på morgonen på papper. Samlat, redigerat, sorterat. Att jag själv skulle ge mig ut och hitta samma nyhetsmängd på morgonkvisten finns inte. Och för mig är nättidningarna inget alternativ, de är helt enkelt fortfarande för uselt presenterade för att jag skulle orka skumma motsvarande mängd.
    – Sekundärinformation, sådan jag intresserar mig för på ett lite djupare plan, hittar jag hemskt gärna på nätet. Det är information jag söker själv inom områden då det är få tidningar som kan leverera tillräckligt hög nivå tillräckligt ofta.
    – Tertiärinformation, sådant som är bra att veta men som jag aldrig skulle komma ihåg eller bry mig om att söka upp själv – Friluftsfrämjandets nyhetstidning, bostadsrättsföreningens kvartalsblad etc – tar jag gärna på papper. Då kan jag snabbt skumma, få ett hum om saker som inte spelar så stor roll men ibland är viktiga.
    Kanske gäller en liknande fördelning fler än mig?

    Angående Medievärlden tror jag att den för väldigt många är just tertiärinformation, vilket kommer göra det svårt för den att få någon större läsekrets på webben (även om alla som har medier som primär- eller sekundärinformation kommer att bli glada).
    Jag tror därför att web-only-steget kommer att bli väldigt tungt att överleva för Medievärlden. Samtidigt kommer läsandet kanske sakta öka, så i slutänden handlar det om hur länge TU vill betala.

    Reply
  2. Otroligt glädjande och en bra analys över detta med Medievärlden, och branschen i sin helhet. Det jag ser som ett problem är att kanske dagstidningarna i landet får det svårt, genom en tuff konkurrens och därtill arbetslösheten som finns på flera håll i landet. Men det finns alltid uppslag om idéer men alla dessa idéer måste ge affärsintäkter.

    Reply
  3. Du har naturligtvis rätt i det mesta, men jag håller inte med om tolkningen av symboliken fångat i citatet om att “inte ens TU tror längre på papperstidningen”. Är det någon som sagt så? Självklart tror TU fortfarande på papperstidningen, kanske t o m i lite för hög grad ibland.
    Symbolhandlingen tycker jag du beskriver bättre senare i texten; “Och ägarna (TU) har spätt på problemet genom att inte vilja betala för en totaldistribution till medlemsföretagen. Nej, om inte ägarna vill betala återstår bara att lägga ner”.
    Hel rätt, men visst är det väl lite egendomligt att dagstidningarnas ägarna inte vill manifestera sin roll genom att bekosta en kvalitetstidning på papper om sin egen bransch, till exempel genom att skicka ut tidningen till alla anställda. Då hade ju också tidningarna sluppit att annonsera efter folk i fackets tidning.
    Jag tror inte att SJ:s ordförande slutat tro på tågets framtid, men visst skulle det vara en symbolhandling om han tog flyget i stället för tåget till Göteborg? Man skall leva som man lär.
    Det där med “att inte driva opinion” fattar inte jag heller någonting om. Om det stämmer så är det också en obegriplig symbolhandling…

    Reply
  4. Ett förtydligande avseende opinionsbildningen.
    Vi på TU anser att vår bransch behöver en seriös bevakning. För att sprida kunskap om vår bransch till vår bransch, men även till andra intressenter till vår bransch.
    Medievärldens uppdrag är att bevaka dagspressbranschen så att så mycket kunskap som möjligt kan spridas. Hur bevakningen sker, i form av ledare, åsikter, nyheter osv är Axels val.
    Är det att driva opinion? Ja, det kan man naturligtvis säga. Men den opinionen är ett resultat av ett redaktionellt arbete som har sin utgångspunkt i ett vanligt publicistiskt uppdrag – det granskande uppdraget.
    Tidigare har uppdraget att driva opinionen varit luddigt formulerat där Medievärlden har haft att agera TUs röst mot omvärlden. Det har gjort det svårt för chefredaktören att skapa en egen tydlig publicistisk röst.
    Vi tror att vi på TU själva ska driva våra lobby- och opinionsverksamhet, men vi tror det blir lättare ju bättre och mer spridd Medievärlden blir!

    Reply
  5. Nu klarande det, tack för det Anna. TU måste ju ingå i det som Medievärlden ska granska, och har man då samtidigt till uppgift att vara “his masters voice” blir det ju märkligt. Genast framstår det som ett vettigt beslut och inte som en del av sparpaketet.

    Då återstår för TU att få spridning för sin röst. Du är härmed inbjuden till Mindpark.se – antingen som en i teamet eller som gästbloggare. Välkommen anytime!

    Reply
  6. Tycker att du missar poängen lite.

    Själva symboliken bakom att TU väljer digitalt framför papper för att övervaka sin bransch säger något om att tekniken lämpar sig bättre för denna uppgift. Med tanke på rollen som TU har i branschen kan en del ställa sig frågan om inte andra tidningar borde följa detta exempel och lägga ner sin pappersutgåva. I vissa fall kanske det lönar sig för dem också.

    Det nämns även att största delen av finansiering för facktidningarna sker av ägarna eller annonsörerna. En ägarfinansiering kan lika gärna ske för en digital utgåva. Vissa facktidningar har även en större räckvidd och potential på nätet vilket i framtiden antagligen kan generera större annonsintäkter.

    Reply
  7. Lite sent in här, men kan bara säga som Anna, att vi inte ska vara opinionsbildande handlar om att vi inte ska vara det på ett pliktskyldigt sätt, att vi slipper formuleringar i uppdraget som gjort vår position lite svår, både när det handlar om att skapa en kommersiell produkt och att granska branschen kritiskt. Självklart ska vi lyfta branschens viktiga frågor och engagera läsarna i diskussion, kunskapsutbyte, nätverkande och argumentation!

    Till Per T skulle jag vilja ställa frågan: tertiärinformation för vem? Vi har många målgrupper, men det skulle vara intressant att höra hur vi skulle kunna bli intressantare för dig?

    Reply
  8. Jag tror att Medievärlden är tertiärinformation för de av TU:s medlemmar som är mer passiva medlemmar och för många anställda på medlemsföretagen. Detta mot bakgrund av min bild av hur läsandet av papperstidningen på de redaktioner jag jobbat har sett ut.

    Jag hade kanske opinionsbildningsbiten och funktionen som medlemstidning i fokus när jag skrev kommentaren, er så att säga “vanliga journalistik” är en annan sak.
    Men jag, som bryr mig om medier och skriver om medier borde vara en person som ni skulle vilja påverka (tro nu inte att jag ser mig som central i Mediesverige på något sätt, men kanske som en av väldigt, väldigt många små tyckare och tänkare som kanske ibland lyckas föda en tanke hos någon annan). Lyckas ni påverka mig, blir jag en av TU:s ambassadörer som bidrar med ett strå då och då.
    Problemet är att jag inte knatar in på Medievärlden.se titt som tätt. Jag glömmer helt enkelt bort det, och besöker oftast sajten via tips av andra.
    Papperstidningen däremot, har jag gärna läst när jag hittat den, eftersom den söker upp mig och gör sig påmind genom sin fysiska existens.

    Jag hoppas att ni klarar matchen och att besparingsskälen inte är de tyngsta för TU: mycket av de pengar du sparar på att skära papper och tryck, får du ofta lägga på marknadsföring på nätet.
    Ni kommer nog få mycket roligt om ni väljer att pressa på och utnyttja nätets möjligheter – vilket i sig skulle vara den bästa typen av opinionsbildning.

    Reply

Leave a Reply to Joakim Jardenberg Cancel reply